Följetong del 145: Pompvil

Nej, säg inte att jag måste flytta tillbaka till Paris igen. På hotel dis art. Jo så är det! Gunnar började med förberedelserna för en flytt. I Paris fanns det mycket att göra. När han gick upp på place Pigalle eller ned till Comedie Francais eller åt Gare du Nord förundrades han över alla möjligheter som fanns. Riv Paris, Courvoisiers ord, ringde i hans öron när han satt på Bibliotheque nationale. och läste in sig på arkitektur. Det fanns en märklig ordlöshet med honom. Det var som om allt skulle rämna om han talade offentligt. Den kompromissvillighet som han lärt sig hade gjort honom tyst. Om han försökte beskriva de skuggor som han kunde ana som angav en annan inriktning blev han osäker på vad han beskrev. Det var något med idétraditionen som funnits en gång och som handlade om att förändra och utveckla på annat sätt med andra mål an det som existerade i samtiden och som bröts av en gång för så länge sedan och som inneburit och lett till passivitet och oengagemang. Det var som om så mycket tankekraft och inspiration bara gick upp i rök då ! Det var ingen som ville något längre av det som engagerade så många och det förvandlades därför till inget och glömdes bort. Allt gick upp i rök! Man hade inte längre råd, sa man att engagera sig! Det blev en penningfråga! Allt blev en fråga om pengar! Det handlade mer om olika "grepp" och vissa härskartekniker som "lugnade" i mix med viss bestämd underhållning. Enkla knep som alla förstod och som innebar något helt annat än det som kunde ha blivit. Han kallade det som kunde ha blivit för Pompvil. Hur såg idéarvet ut och vad blev det av alla drömmar; Pompvil? Det som blev möjligt för honom var att fördriva tiden med att forma en nomadiserande tillvaro!