Monday in the Sun

Igår spelades inom ramen för den resande festivalen North/Black Sea
“Monday in the Sun”!
Två kreatörer: Bedirhan Dehman och Safak Uysal från Turkiet på Världskulturmuseet. De dansade och gestaltade sin livserfarenhet. Världskulturmuseet blev nästan för litet. De var överallt! Suzanne Osten tittade koncentrerat på bland publiken och antecknade någon gång. Sören Larsson tittade också mycket koncentrerat på aktörerna. Projektledare Chris Torch, Intercult, tittade stolt på. Han krokade arm med mig plötsligt och frågade vad jag tyckte. Jag svarade att det är rätt ställe för den resande festivalen North/Black Sea att vara.

Efter föreställningen dansade jag också hemåt. Det gjorde Sören Larsson också. Chris ropade högt efter oss, ca 30 meter bort, stående vid entrén. Han dansade han också.
Vad handlade föreställningen om. Det är inte så lätt att säga! Den handlar kanske om kannibalism, tankar om sin nästa som fiende, vår tids sjukdoms syndrom. Robinsonsyndromet? Det är alltid någon som skall slås ut för underhållningens skull
De gestaltade skamkänslor, brist på kropp De visade vekhet och önskan om närhet till varandra. Men det finns lockelser som kan bli inkörsport till destruktiva beteenden.

Den fria viljan har stora uppgifter att brottas med. Tomheten när kroppen plötsligt inte vill tjänstgöra så bra som man vill att den skall, vara starkast av alla. Den stora skräcken för att vara rädd.
Aktörerna dansade virvlande genom rymder av världar med lust, tävlingsinstinkt och cirklade ibland kring sexualitet
Hoppade och skuttade som gutaperkagrobianer! De blir till goddagspiltar! Självgoda! Egenmäktiga! För att till sist på den stora planen utanför Världskulturmuseet dansa harmoniskt, rytmiskt och folkligt. Föreställningen slutar i glädje!
Ha,ha,ha!

I programhäftet står det: ” En varm dag på en färja över Bosporen utforskar två turkiska män sin vänskap – argumentation, rivalitet, tillgivenhet och tillit.

Turkiet, Istanbul och Bosporen!
Kan nog vara bra att ha med i EU!