Leta i den här bloggen

söndag 1 november 2009

Mikael, Magdalena och Roger

På Larssons & Adas teater, Konstepidemin, träffades vi kl 10 söndagen 1 november,13 personer. Mikael berättade om Lars Norén, Magdalena och Roger berättade om skådespelarens konst. Roger reste sig, gick plötsligt ut på golvet, rörde sig på tillsammans med Bernardo, instruerade Bernardo. Roger byte riktning, rörde sig framåt, gick tillbaka. Han vred på huvudet, blicken flyttades, armarna sträcktes fram, händerna formades. Allt i ett tempo som blev nyansrikt och strömmade fram. När han fortsatte med agerandet förvandlades min varseblivning. Det jag såg blev skulpturerat, som om Roger var i massivt glödgat järn som förvandlade mig, publiken, till något annat. Det gick inte att beskriva men det gick att uppleva. Chocken fick mig att gå sönder! Jag fick en smekning, över hjärnbarken, som inte var mild, av synen.Men jag kunde ändå prata och tänka,ändå.

Roger sa: där, Bernardo, vred du på huvudet! Orden blev hängande i luften. Någon tusendels sekund, sedan var Bernardos huvudvridning ett minne blott.

Bäst att börja berätta från då vi startade dagen.
Mikael berättade ofta skrattande om Lars. Om hur han, Lars Norén, iklädde sig andra författare, t.ex. Lorca, som en persona, som en mask.

Och hur han ständigt, t.ex. i dagboken, pendlade mellan skall jag satsa på leva mitt liv eller skall jag skriva. Han valde hela tiden att skriva. Men frågan återkom hela tiden i "En dramatikers dagbok". Skall jag leva eller skall jag skriva, jag skriver.

Han har skrivit 70 pjäser! Han har skrivit lyrik. Han var 19 år när han fick den första utgiven, på Bonniers. Den sista diktsamlingen, Hjärta i hjärta! I den vände han sig till någon, ett du. Till Appollon!Och det är riskfyllt att vända sig till den guden.Sedan började han skriva dramatik. Den viktigaste och bästa är Natten är dagens mor! Den kommer att bli ihågkommen som det bästa, den bästa litteraturen under 1900 talet.

Mikael lyssnade ödmjukt på deltagarnas frågor och respekterade varje fråga och svarade på de många frågorna noggrannt.

Han berättade om Noréns avskapelse som nog kommer från den franska filosofen Simone Weil. Lars tar bort hela tiden. Han börjar skriva från "noll". Den nya, barnet, texten,dramat, föds på nytt, hela tiden.

Det har varit olika teman genom årtiondena. Modern, fadern, familjen, den borgerliga kvartetten, underjorden och nu Orestien.

Vilket var först? Den dramatiska texten eller skådespelarens konst. Det debatterades till en del av oss.

När Mikael senare gick enades vi om att skådepelarens konst var först, sedan kom texten, men Roger påminde oss om att munkarna, fransiskanerna, ansåg att texten kom först.

Svimningsanfallen kunde ha kommit. Mikael, Magdalena och Roger framlade sitt, så att väggarna på Larssons & Adas Teater bågnade. Det var hur mycket till som blev sagt.
Mikael mindes att när han för första gången läste något av Lars Norén, en diktsamling, var det som om någon slog honom i huvedet med ett slagträ. Det tog honom nog 20 år att förstå den diktsamlingen.

Några av oss, Johan, Kristina, Rose-Marie, Linda, Matilda, Marita, Finn, Bernardo,Erika såg nog lite bleka ut. Det hade varit mycket och många intryck.

Johan hade berättat om sitt arbete med det fysiska och hur mycket skådespelarens teater betydde för honom.

Jag återkom senare själv, till teatern, efter vi ätit lunch på Gyllene Prag, sopade, diskade, ställde i ordning. Stängde av värmefläkten, släckte ljuset och lämnade sedan teatern, gick sakta ned för trapporna som ledde ned till Annedal. Jag gick in på en konstinstallation inte långt från trapporna. Tog sedan spårvagnen först till Sören för att lägga nyckeln i hans brevlåda. Sedan slöade jag till i spårvagn nummer tre, när den sakta och makligt färdades, i snigel fart hem. Det hade varit fotbollsmatch, blåvitt spelade, i sta´n. Det tog oändlig lång tid att ta mig hem med spårvagnen. En timma minst!

Inga kommentarer: