Trettondagsafton-vad du vill, har jag inte sett ännu!

Trettondagsafton-vad du vill av Wiiliam Shakespeare spelas nu på Stadsteatern. Stefan Metz regisserade. Jag har ännu inte sett föreställningen på Stadsteatern.

Jag har däremot läst Tomas Forsers recension av den samme. Han skriver att man på Stadsteatern vet hur man skall få publik till Stora scenen. Stadsteatern har lagt sig mitt i något som kallas för queerfåran. Det benämns i recensionen för mainstream teaterideologi lite vid sidan av kungariket Björk- och Hägglund .

Jag, Ulf, lider lite, då jag läser denna recension, med Stadsteatern som måste ta hänsyn till så många viljor och krafter utanför teatern för att få utöva sitt konstnärliga arbete.

Jag vill ju möta konstnärer som inte tar så mycket hänsyn jämnt.

Teaterrecensionens rubrik lyfter fram att det är ”En massaker av könsschabloner och förutfattade meningar. De utmanande frågorna gör sig inte riktigt hörda – men det får man ta en så här visuellt stark och generös föreställning”.

Tomas fortsätter med att uttrycka meningar som lagom utmanande och spelbart.
Det formuleras i recensionen tankar kring vad teatern är! Platsen för förvandlingar, byten av perspektiv, drömmar som dröms vakna och inte minst en relativisering av nötta, slitna vanor!

Helt överrens är recensenten inte med inriktningen på skådespelarnas gestaltning av rollkaraktären Olivia, tjänsteflickan Maria och Tobias Rap. Det är Per Sandberg, Fredrik Evers och Carina M. Johansson som medvetet skådespelat rollkaraktärerna med en ”utvändighet och tydlighet” som inte riktigt övertygat honom!

Forser saknar tillräcklig emfas på raffinemanget kring förvirrande tvehågsenhet med förväxlingarna bror, syster, lockande jungfru och skön pojke.
Den mer lyriska komedin ersätts lite av en mer burlesk sådan!

Rollkaraktären Malvolio som är den sorgliga skepnaden, fåfängligheten personifierad blir fast i förnedring när skådespelet medvetet inbromsas och han fastnar i sin slutliga förödmjukelse.

Skådespelareskan Mia Höglund-Melin gestaltade sin roll Viola så att uppsättningen undviker funky business(min benämning) som Tomas i recensionen kallade för att undvika fällan att vara för mycket gottköpsaktig.

På mig verkar inte föreställningen ha skapat någon ny konstnärlig sensation. Det var kanske inte heller meningen. Men vad är då meningen?

Den frågan kan jag nog inte ställa på en föreställning jag inte alls ha sett!

Nej! Teaterkritikern har mycket positivt att säga om pjäsen! Höglund-Melins storartade porträtt, Thomas Nystedt gör en av sina bästa rollprestationer någonsin. Och en ny succé förutses med denna underbara uppsättning som det verkar!

Trots att inte några klimatfrågor, världssvält eller frågor om vad de fattigaste kulturarbetarna i Göteborg skall göra för att överleva ställs verkar det finnas skäl att varsebli denna uppsättning.

Recensenten tror att till yrket utbildade lärare och deras elever, politiker från kommunen vanliga människor kommer att vilja besöka denna stadsteateruppsättning.
Pjäsen är utmanande, men inte för mycket, så att den passar så många olika människor.
Passar den mig? Jag tar mig i min hästsvans och drar i mitt hår!
Det kan nog gå att jag och min svans går dit!

Jag skiljer mig inte mer från de flesta andra än att jag har en sådan hårfrisyr!
Fast skägg har jag också!
Blir jag för annorlunda då?
Nej, jag får ta risken denna gång!
Hurra! Hurra! Hurra för Stadsteatern!
Mycket publik! Mycket publik! Mycket Publik!