Panto i Göteborg

Panto finns nu i Göteborg. Panto har rötter i harlekinad(harlequinade) och blev korsbefruktad av den viktorianska musik hall. Det är en engelsk tradition som ofta ger
små barnen det första mötet med teater. Väsentligen är innehållet klassiska sagor som Askungen, Alladin m.fl. Barnen får gripa in i handlingen med burop om en karaktär är elak eller heja på rop(join in or die). Man drar in moderna element från film och TV t.ex. karaktären Darth Vader. Huvudrollen pojken spelas av en flicka, och kvinnan/flickan(Pantomime Dame) av en medelålders man.
Det är fars, melodram och satir!
Denna engelska tradition har fått en uttolkare i Göteborg teatergruppen Big Wind. I England blir det ofta första teatermötet för barn. Det är lite av musical Hall över det. Det lånar ofta populära uttryck och karaktärer från film och TV. Gärna satirisk, underhållande och spelar med, som görs med en bekväm och snäll estetik. Lite dans, lite sång lite dialog och lite gymrörelser skapar en bedårande mischmasch!
Big Wind heter som sagt gruppen som annamat detta på ett, så vitt jag förstår, bra vis. Lina Persson spelar galant, charmant, snyggt, balanserat askungen. Hennes kroppslighet och balans i varje ögonblick minner drömskt om något som jag kunde ha varit med om men nog aldrig varseblivit tidigare. Hon präglar föreställningen om Askungen och skapar den spänning som räddar den från att bli för mycket av ”Funky Bussines” och gottköpsartad. Johanna Ehn spelar sin huvudkaraktär med fysisk spänst som påminner om aerobicpass på gym. Hon kreerar i rollen Knapp idyll, komik och busighet som ger för handen en karaktär som är klassiskt stödjande till Askungen och samtidigt är lite av en loser. Johannas karaktär identifierar jag, den vanliga människan, mig med. Rollen som medmänsklig slitvarg som försöker ordna tillvaron så att den går att leva i gestaltar hon pricksäkert.
Ola Karlberg växlar roller och använder den medelålders skådisens aura i sitt gestaltande av barnteaterkaraktörer med knotig kropp och lustig mimik. Han skapar välbehag, trygghet och vänlighet som de små barnen igenkännande lockas med. Haaan är ett riktigt löjtnants hjärta(Dicentra spectabilis) för barnen, om man lånar blomsterspråk från en perrenn i trädgården. Erik Dahl som åtråvärd prins har något av Don Quijote över sig! Hans kantighet och spattighet blir en underbar kunglighet som ger ett vänligt tilltal till publiken.
Publiken bjuds in att bua åt de stygga och heja på de snälla. Publiken stryks medhårs vilket man måste om man skall spela för små barn inbillar jag mig.
De fina dräkterna och den underfundiga scenografin är skapade av Per Agelii, Karin Agelii och Kicki Lindbeck. Färggranna kostymer i silver, guld, svart, blått och grått drar åt teater i” the good old ways” anda. Scenografin är kongenial och gör det bara ännu mer gammalmodigt utan att för den skull bli mossig.
Sören Larsson och Stina Hedbergs iscensättning har förstärkt det slapsticksaktiga i snabba snärtiga vändningar. Det tillsammans med Erik Dahls tonsättning skapar ett helgjutet intryck. Ola Karlberg Lyse och Beate Persdotter Lökens manus har lyckats med att få med samtiden med konnotationer, bibetydelser som vätter mot populära karaktärer, slagfärdiga taluttryck och stämningar från filmer och TV serier!