Cloning Frankenstein, Teater Encore

Premiär på Cloning Frankenstein på Teater Uno i lördags. Scaring, crime, not healthy at all.
Alla helgons afton och Halloween.

Teater Encore hade premiär på Cloning Frankenstein. Det var fullsatt i salongen. Denna kväll som många annars enligt vår nya tradition(amerikanska halloween) borde ha hyllat skräckupplevelser på någon privat fest, tittade nu istället på en teatral hyllning(?) till transhumanism. Men det var ju inte på riktigt.

Det är på låtsas förstås, eller är det på riktigt?
Shelleys roman Frankenstein och annan litterär text om intelligenta monster har varit inspiration och fungerat som en plattform för denna föreställnings manus.

Skådespelarna Johan Westergren och John Hinton spelade fram en skräckens vision om människans dröm om nya medicinska framsteg och drömmen om evigt liv.

Skådespelare Johan är en ”coming star”!

Hans sökande experimenterande skådespelarteknik, utbildad i Jacques Lecoqs (L'École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq) skola i Paris, skördade triumfer medan John, också han utbildad vid samma skola, har en mer färdig och säker hantering av pjäsens aktioner. Deras samarbete med varandra på scenen är unikt och sensationellt bra.

John med stark röst, vackrert skådespelarutseende och uttrycksfullt mager kropp skapar pregnans och trovärdighet.

Han tar verkligen hand om sin medaktör på scenen.

Johans sociala vänliga och tillmötesgående, continuum, flödande, fysiskhet, skapar en snäll publiktillvändhet.

Vem vill inte ha evigt liv, superkrafter och vara hyperintelligent.
Vi fick se hur det klonades fram en ny ”übermensch”på scenen.

Skådespelarna spelade fysiskt, stilrent och effektivt fram den skrämmande framtidsvisionen om den nya mänskliga skapelsen. Vi fick uppleva och se den framtida supermänniskan födas fram, bokstavligen, på scenen.
Jenny Emanuelssons starka vita scenografi vars mycket speciella materialbeskaffenhet fanns också med i vissa scenkostymer.
Det materialet fungerade effektivt till scenkostymer och stödde historien om Frankenstein på ett trovärdigt sätt.

Det var material med scenografiska tecken vars nästan magiska kvalitéer som tillsammans med bra ljussättning, bländade oss och lockade till att länga än mer efter en ny sorts friskare, intelligentare och starkare människa.

Scenografins vithet understödde och gestaltade i sig den perfekta visionen. Scenografin dubblerade styrkan, från berättelsen, så att vi lockades till och med, att jublande, bekänna oss till passionen och drömmen om den perfekta skapelsen.

Publiken är ibland med och agerar i vissa scener vilket ger en munter och glad stämning till den annars så skräckfyllda och fartfyllda action pjäsen.
Musiken samspelar ofta scenografiskt med de skickliga skådespelarna på ett skickligt vis.

När jag gick hemåt efter föreställninge, mycket förvirrad, skräckslagen och nästan fysiskt snubblande. Då kom en litterär räddande uppenbarelse,ängel som från ingenstans.

Min hjärna, kropp, aktiverade minnet från verk av författaren Herman Hesse. Det var som en räddningsplanka bort från den perfekta människa, den perfekta skapelsen.
Mina minnen av läsupplevelser från böcker som ”Under hjulet”, ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta”, ”Stäppvargen” och Hesses lyrik.

Min litterära uppenbarelse skedde, drabbade mig, när jag korsade övergångsstället.
Det var vid en kraftfylld nedsättning av min lagom stora, nr 43, vänstra fot.

Jag var på väg hem med full fart och jag korsade precis vägen vid Järntorget.
Jag kom till sans igen och Herman Hesses författarskap hade hjälpt till. Det skulle han, författaren aldrig ens kunnat ana när han skrev sina verk att de skull ha den verkningskraften på just mig, just då.

Kanske hade intermezzot alldeles strax innan hjälpt till att sätta igång minnesprocessen.
Två killar, såg lite mystiska ut, gick bakom mig och ropade länge på mig.

När jag till sist stannade påpekade de snällt att ett långt rött papperssnöre hade fastnat vid min högra fot.

Det såg säkert mycket lustigt ut när jag promenerade på, skräckslagen, med ett jättelångt tårtsnöre släppande efter mig.
Det såg nog inge vidare intelligent ut, alltså!

Hem kom jag och sov gott gjorde jag!