Zoo på Teater Aktör

Zoo heter föreställningen som nu spelas på Teater Aktör. I vår samtid ställs svårare frågor än någonsin på sin spets för oss människor. Massmedias rapportering av klimatförändringar, miljöförstöringar, utrotning av djurarter, krig, svält och finanskris möter oss jämnt.

Teater Aktörs teaterföreställning Zoo erövrar ny mark när de förändrar teaterns uttrycksmedel i teaterrummet med sin undersköna gestaltning och scenspråk. Publiken får bokstavligen ny erfarenhet av en framtid som vi endast i vår vildaste fantasi kan föreställa oss.
Ändå verkade den sannolik och rimlig. Det blev en positiv upplevelse för mig att få delta i denna vision av en framtid som vi nästan skulle kunna kalla ett skräckscenario.

Johan Rödström och Johan Forsman har skapat en experimentell teaterform. Tyngdpunkten ligger inte på berättelsen eller ”berättelsen”, om jag lånar lite från deras attityd som gäller olika infall och utfall också med det skrivna språket. Dessa bidrar starkt till min positiva teaterupplevelse.
Om någon teaterförställning förväntas bidra till hållbar utveckling är det denna fina teater. Samtidens ödesfråga finns självklart med på ett helgjutet sätt i föreställningen. Inga pekpinnar ändå förstår jag genom teaterupplevelsen att det är ännu viktigare än någonsin att engagera mig i sådana väsentliga frågor.
Bara att jag skulle kunna tänka mig att adoptera en insekt. Kan det vara en framtid för morgondagens miljövänner?
Det finns insekter som varit genetiskt stabila i år miljoner. Av dagens 1.5 miljoner arter som finns på jorden består 1 miljon av insekter. De har existerat i år miljoner. Det kan vara en tröst i vår föränderliga värld att det finns varelser som består i stort sett utan någon större förändring. Det går att finna tröst i den kunskapen.

Göran

Bilden av en människa, konstnär, artist som etsar sig in i sin nästas, mitt sinne. Här förvandlades den till språk, litteratur, dramatik, liv. Skådespelarenss komplexa visioner ger avtryck i sin nmedmännsika och omvandlar hennes redan sedda och erfarna till något nytt och osett.
Ingen vet vad som hänt bara det att det som hände är märkligt.
Den seriösa skådespeleriet som livsstil är kanske inte alltid en säljbar, kommersiellt gångbar vara. I trots mot mycket som luktar marknad och skär vinning erövrar denne artist ögonblick långt från den liberala ”funky business” produktionen.
Det omöjliga blir möjligt. Ingen vet egentligen hur det kan ske! Men det skedda i lördags hos Studiefrämjandet när Göran Ragnerstam samtalade med åhörarna om sitt skådespeleri.

Min mor var statare berättade Göran. För några decennier sedan frågade någon honom om han inte skulle söka till scenskolan. Han svarade skulle han kunna söka dit, han som inte har bildning. Men han sökte och kom in! Göran Ragnerstam berättade frikostigt om sitt 25 åriga skådespelaryrke.

Han arbetade under ett år med regissör och dramatikern Lars Norén. Det var omvälvande, omtumlande och lärorikt.
När han och Lars arbetar tillsammans brukar de tala om varandra i tredje person. Varför gör han så? När han sa så vad menade han då? Kan han göra på något annat vis?

Han spelade i Personkrets 3.1. Han berättade att när de spelade på Dramaten spelade de denna 5-6 timmars föreställning 25 gånger under 27 dagar. Det var en strapats! Man visste knappt vem man var! Han har också spelat i Noréns ”Krig” och ”Skuggpojkarna”.

Det finns dom som håller honom för Sveriges bästa skådespelare.
Det blev många skratt när han härmade en särskild egenartade regissör som var från Finnland. Göran tänkte sig att han skulle engagera sig mer i den finska teatern. Det verkade intressant. Då arbetade han på Stadsteatern och fick möjlighet att arbeta med denna spännande regissör från Finnland. Men det blev inte representativt för den positiva upplevelse av finskt kulturliv han hade.

Regissören skrek i 5 timmar i sträck på sina skådespelare varje gång de repeterade. Skådespelarna vacklade lomhörda ut från repetitionerna. Regissören lyckades ”få ner” skådespelarna på nivåer där mer reptilhjärnan styrde än en mer normal humanistisk livsstil.
Det utbröt till och med slagsmål i stadsteaterns matsal. Det blev några föreställningar men sedan fick regissören ta sitt pick och pack och gå!

Lördagen blev ett härligt möte mellan skådespelaren och åhörarna.
Just nu pågår teateruppsättningen ”Tre kärlekar” i regi av Niklas Hjulstöm. Göran tycker det finns många bra regissörer och Niklas är en av dem.
Föreställningen är en publiksuccé. Göran har en bärande roll som den envise bonden Egon Nilsson. Skådespelaren förberedde sig för rollen genom att bokstavligen gräva under sommaren på sitt sommarland. Detta gjorde han för att kunna ösa ur den erfarenheten när han gestaltade bonden. Han gräver också när han är på scenen i sin roll. Om han än inte gräver i någon jord utan mer mimiskt.
På frågan om han utgår från någon särskild metod svarade han att det gör han inte. Varje ny pjäs, film, TV-produktion eller radioteater kräver sitt speciella angreppssätt. Det finns ingen heltäckande metod som alltid går att använda.
Göran gav konkreta exempel på att vara i nuet. Detta gjorde han som ett svar på en fråga om improvisation från Matilda från Teater Nu.

Han utbrast det heter min dotter också. Sedan visade han prov på sin skådespelarkonst. Helt utan åthävor och för ögat helt omärkligt skapade han ett personligt starkt uttryck med en tydlig och stark stämningsskapande gestaltning som ett exempel på improvisation.
Dagens möte med Göran Ragnerstam blev till ett innerligt möte med en av Sveriges duktigaste skådespelare.

Skuggutredningen

Igår, överallt i Sverige läste artister upp förslag, debattinlägg och reflektioner över tillståndet i Sverige angående kultur. Skuggutredningen har reflektionerna kallats. De skall ses som inlagor till den pågående kulturutredning som inte ses bara positivt på av alla.
I Göteborg skedde detta på Folkteatern och Atalante. Atalante varvade uppläsning av texter med artistuppträdande inför en entusiastisk stor publik. De upplästa texterna var bl.a. från professor i dans, Stockholm, Bengt Göransson, Nina Bondesson och Hans Hellberg f.d. Narren. Fia Adler-Sandberg läste Göranssons text. Den handlade om språkförbistring, moseboken, bibeln och Babels torn.
Bengt betonade, i sin text, för att vi människor skall förstå varandra, är det nödvändigt att ha kunskap och förmåga att kommunicera så att vi förstår varandra. Vår bildning är en förutsättning för och gör det lättare att kommunicera med varandra.
Teater Aktörs grundare, Johan Forsman läste om kommunal välvilja som aldrig når fram, direkt från sin Mac(dator).
Kvällen blev rik på tankar och upplevelser. Musik, under my skin, sång, dans och clowneri mellan uppläsningarna lyfte publiken till lust, fägring och kampvilja. Ami Skånberg dansade ”Sara Leander” till inspelad musik från den berömda sångerskans repertoar. Hjärtat som var vilt, harmoniskt, sorgset och fyllt med kärlek gestaltades med humor.

Bland publiken fanns Teater Nu´s Matilda, Pelle Bollander och Åsa Engquist Teater Uno som också läste texter, Sören Larsson från larssons och Adas Teater, Johan Westergren Studiefrämjandet och Teater Aktör, Ingvar Örner Teater Trixter, Gugge Sandström Folkteatern, Göteborgs Dramatiska, Teater Tamauer och många fler som minglade skrattade och vredgades.
Arrangörer var Atalante, Teater Tamauer, aktÖr & vänner och Göteborgs Dramatiska Teater.
Det blev, så länge jag stannade, en kampinriktad manifestation för kulturarbetare. I ett Göteborg som behöver kultur mer än någonsin.

Alex Schulman, öl och lite fågelfrö.

Alex Schulman lovar i sin blogg att fortsätta att skoja om Marcus Birro. I sin blogg 1000apor förklarar han varför:

”… vi väljer att skoja med Marcus Birro. Han är den person i Sverige som tar sig själv på mest allvar av alla. Det finns inget snuskigare än det. Den där posen han alltid har. Den är vedervärdig. Birro är pretentiös. Det är okej, även om det inte tilltalar mig.
Birro är elitistisk. Det är okej, även om det inte tilltalar mig.

Men det finns inget värre än hans distanslöshet. Marcus Birro har aldrig skrattat åt sig själv. Han har aldrig sett sig själv utifrån och tänkt: Ibland är jag allt bra fjantig, va. Det gör att han ALLTID kommer att vara en måltavla för vår humor på 1000apor...”.

Torsdagen 13 novembers TV-debatt med Janne Josefsson som programledare handlade som en programpunkt i programmet om bloggen 1000apor och Alex Schulman. Janne Josefsson hällde nästan en öl på Alex i direktsändningen.

Alex har utfäst en belöning till den som häller en öl över Niklas Strömstedt. Niklas lär ha hällt en öl över Axels bror.

Är det så man gör för att bli en person som Alex menar man skall vara?En person med distans till sig själv? Att inte ta sig själv på för stort allvar.

Alex ölkampanj verkar ha, kanske ett visst pedagogiskt och uppfostrande syfte!

Om detta är sant, roligt och viktigt? Och inte bullshit?

Vem skall vi, svenskar, lockas hälla öl över eller något liknande för att minska ”ta sig på för stort allvar”beteenden som är i linje med Alex etik.

Går det bra med annan vätska? Vatten, fågelfrön, vin, sirap, blåbärssoppa, cocacola, urin, champagne eller måste det vara öl. Går det bra med pajkastning?

Om jag förstår Alex rätt tar han sig själv på mindre allvar än Marcus Birro påstås göra.

I alla fall enligt Alex själv.

Men kan Alex ta sig själv på ännu mindre allvar. Är det möjligt? Är det bara bra för Alex att ta sig själv på mindre allvar?

Om det är det kanske han kan bli Nordisk mästare i den ädla konsten att ta sig själv på minst allvar i Norden.

Europa mästare? Världsmästare? Olympisk mästare?

Kan vi, Göteborgare, hjälpa honom med det?

Tänk dig:Alex utsatt, i situationen med överhällen vätska på sig , som har hällts över honom och med fågelfrön som strötts på honom! En sådan pedagogisk situation! Vilken uppfostringskampanj till att bli som en ny människa! Framtidens monstruösa " inte ta sig på för stort allvar" människa!

Vad blir han då? Nordisk mästare i den ädla konsten ”att inte ta sig själv på för stort allvar”?

Många frågor?

Men inga svar!

Sånt är livet!

Teaterdagen lördag 22 november

Teaterdagen lö 22 november kl.12-17 närmar sig!
Teaterdagen sågar sig fram i höstrusket likt fjärilen påfågelöga. Nätverksläget är fantastiskt! 120 deltagare på plats! Workshops, föreläsningar, fika och mat! Skådespelare Göran Ragnerstam, Anna Bergman(scenograf och kostymtecknare, Nils Harning(medförfattare), Ståupparen Martin Svensson och Anna Dawson(Revy), Professor Tomas Forser(Litteraturvetenskap med inriktning teater). Vad kan man mer önska sig?
Massor av mer kan vi önska oss men det blir till nästa evenemang!
Nu ör det nästa lördag vi skall göra så många saker på Falken.
Vi skall äta! Vi skall mingla! Vi skall lära oss massor om skådespeleri, stå upp, revy, teaterhistoria och Göteborgs kulturpolitik!
Det blir en fest som man kommer att låta tala om sig i decennier!
Om man inte vill tala om denna dag?
Då talar man om framtiden! Framtiden skapar vi till att bli ljus!
Teater och scenkonstfestival!
Föreläsmningar!
Nya teaterproduktioner!
Och … Fest! Fest! Fest!
Kram
Ulf Skogsén

Teaterkostym

Hon, Anna Bergman, har varit gift med Mats Bergman, son till den berömde regissören Ingmar Bergman. Anna och Nils Harning kommer till Studiefrämjandet, Falkgatan lördag 22 november och föreläser, både 12 och 13.15 om teaterkostym på vår teaterdag. Anna har jobbat på Dramaten sedan 1986.
Hon började som påklädare åt skådespelaren Jarl Kulle och ”springflicka i kostymateljen” skriver Lis Hellström Sveningson i dagens(12 nov) Göteborgs Post. Anna, hon vet vad som finns i Dramatens skrymslen och vrår. Dramatens teaterkostymer blir mycket hårt slitna. De sys om och återanvänds i omgångar. Ibland skall de se ut som om de är gamla redan när de är nya. Patinering brukar det kallas för.

Dramaten firar 220 år i år och Dramaten har hyrt in sig i nuvarande byggnad i 100 år jämnt. Anna och Nils skrev en bok ”Teaterns kläder-100 år av dräkter” som en värdig födelsedagspresent till Dramaten. Anna vill rädda det teaterhistoriska arv som Dramatens teaterkostymer representerar. Boken är ett praktverk med många vackra bilder. Det inleddes för Anna med en klänning som Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru hade burit med brokad på guldbotten.
Harriet Bosse var en av de största Dramaten aktriserna vid förra sekelskiftet. Den teaterkostymen hade förfallit å det grövsta. ” –De gamla teaterkostymerna på Dramaten är en sönderfallande skatt. När jag ser vad som händer med dem skär det i hjärtat,” säger kostymtecknaren Anna till GP´s journalist.

I boken kan vi se vilka teaterkostymer skådespelarna burit. I spelade uppsättningar av pjäser på Dramaten som Mäster Olof, Gustav III, Fröken Julie, Spöksonaten m.fl. Kostymerna porträtteras i helfigur som kompletteras med närstudier av underbara detaljer, handarbeten. Det finns många exempel på det som tillhör teaterns kostymkonst. Anna och Nils ville dokumentera och tillgängliggöra detta kulturarv. En del av de avfotograferade dräkterna finns kvar i Dramatens kostymförråd. Men många är redan försvunna.
Från Harriet Bosses dräkter finns bara två klänningar och ett par skor.
Anna Bergmans utbildning innan hon började som påklädare på Dramaten är en tillskärarutbildning från Paris. Hennes främsta läromästare var scenografen Lennart Mörck och regissören Ingmar Bergman.
Hon berättar i boken om hur det var att arbeta med Ingmar Bergman. Kostymerna från Ingmars uppsättning av Spöksonaten år 2000 finns med som exempel. Läsaren får en insikt om hur en del av teaterarbetet ser ut.
Nils Harning, medförfattare, kompletterar Anna genom hans kunskaper och erfarenheter från färgeriet och patineringen.

Ed

Det kom ett mail via Robert i Teater Albatross från Ed Sanders, från Woodstock. Ed skriver(i min översätting): vi var på ett party i torsdags kväll i Woodstock. Partyt var för oss som hade arbetat med att samla in pengar till presidentkandidaten Barack Obama. Han skriver vidare ” and just at 11 p.m., the television networks called the election for Obama. In that one second, exactly at 11 p.m., our nation, the USA, was delivered from evil!”.

I min översättning, berättar han: vi dansade, skrek och kramade varandra. Många grät av glädje. På TV-skärmen syntes människor som dansade på Times Square så som man gjorde när andra världskriget slutade. Och människor dansade i Chicago, Atlanta, i Harlem och på många andra platser. Det var fullständig glädje. Och sedan gav den väldige Obama sitt segertal framför 250.000 människor i Grant park.

Ed reflekterar “the very spot 40 years ago where the soldiers with rifles tried to prevent us from demonstrating against the war in Vietnam, and then we broke through and chanted "The Whole World is Watching!" over and over in front of the hotels where the Democratic delegates were staying.”.

Han fortsätter vidare i mailet om vad han själv gör nu “I'm creating around an 8 hour performance, with filmclips, images, music and chanted poetry, for a festival in Italy next July 4. "America, a History in Verse," it'll follow the "America Question" from 1492 till 7-4-09.”.

Ed Sanders var medlem i det legendariska amerikanska 60-tals musikgruppen Fugs. Det var ett undergroundband som producerade många anarkistiska skivor. Det var satir, humor, smärta och sköna sånger. Musikbandets kärntrupp var förutom Ed Sanders, Tuli Kupferberg och Ken Weaver. Fugs återuppstod 1984.

Ed Sanders besökte Teater Albatross i Tokalynga, Ätran för någon månad sedan. Robert Jakobsson hade ordnat arrangemanget som inkluderade uppträdande med Ed.

Klezmermusik

Igår på Teater Uno spelade Pelle Bolander tillsammans med sångerska och pianoackompaniatris klesmermusik. Detta ingick i helgens Kafkafestival. Sångerskans klara och välartikulerade sång frälste publiken i Teater Unos Black Box. Hon sjöng med auktoritet om teman som: vid lägerelden, pojken som brydde sig om fel slags flickor och bonden som gick med kalven till slakt. Det var applådåskor, bänkstamp och jubel. Pelle Bolander spelade på fiol och mandolin med stor energi och entusiasm. Vid pianot klinkades det samstämt och ljuvligt. Underbart tyckte jag och min dotter.
I Wikipedia står det om Klezmer att det från början var en term för judiska musiker i Östeuropa. Det menades vara mest folkliga musiker. Det användes också i vidare mening om instrument och instrumentala musik som utfördes bland ashkenazim. Det var i huvudsak jiddischtalande östeuropeiska judar.
Det, klezmer, hade sitt ursprung i musik som spelades av judiska spelmän i Öst- och centraleuropa fram till 2:a världskriget. Musiken har också påverkats av bl.a. romsk musik och amerikansk populärmusik, speciellt jazzen. I Sverige finns bl.a. klezmerbanden Den flygande bokrullen och Tummel.
Allt var mycket lämpligt planerat eftersom igår skedde manifestationer som minne av Kristallnatten. Det tyska nazistpartiet genomförde 1938 en landsomfattande förföljelse av judar i Tyskland. 100 tals judar dödades och 30.000 judar blev iväg körda till koncentrationsläger. Det brändes 267 synagogor och mer än 7500 butiker vandaliserades. Man vet inte vem som gav order om förföljelsen men att både Hitler, Goebbels och Göring var inblandade. Denna natt 1938 var ett led i upptrappningen av förföljelsen.
Fortfarande finns det människor som inte tror att det funnits koncentrations läger. Kanske dags att läsa om Anne Franks Dagbok. Berättelsen om en ung judisk flicka som gömdes av en ung modig österrikiska. Tyvärr slutade berättelsen tragiskt. Men det gör livet också ibland.
Teater Uno´s modiga och intellektuellt avancerade festival avslutades med seminariet om Kafka och Jidischkulturen med Susanne Sznajderman- Rytz. Tyvärr kunde jag inte delta.
På denna fars dag var jag tillsammans med min dotter och vi skulle på filmen Saw som var en amerikanska hemsk film av det värsta slaget också den med ett mycket tragiskt slut. Det slutet var så hemskt och blodigt så att blodet bokstavligen skätte. Och ihopklämd blev filmens hjälte! Han blev plattare än en pannkaka som det verkade för mig i biosalongens mörker. Sedan gick vi chockade hem genom folktomma gator, till vår bilpolsbil, och kände oss fullständigt slutkörda av allt blod och elände. Men den röda Ford Focus stod kvar. Med etanol i tanken körde vi tryggt hem. Det var inga demoner på vägarna i alla fall denna kulna höstkväll.

Domen

Hans Blomqvist, översättare och Gabriella Håkansson, författare resonerade med sig själva och publiken om författaren Franz Kafka i Teater Unos Black Box igår. Om hans liv, författande och drömmar.
Franz Kafka växte upp i en borgerlig och välbärgad familj. Det ställdes stora krav på honom från sin far, att göra stor karriär. Modern ville att han skulle gifta sig. Själv ville han bli författare. Franz författade ofta på nätterna när inspirationen infann sig.

När han skrev novellen Domen tyckte han att han blivit en riktig författare.
Teater Uno hade föredömligt nog genomfört en första läsning av Domen i programpunkten före. I denna välarrangerade Kafkafestival som Teater Uno och Allikateatern bjudit in till under helgen. Carl Harlén, Pelle Bolander och Staffan Nattsén läste upp novellen salvelsefullt och mäktigt.

Hans Blomqvist och Gabriella Håkansson berättade vidare.
Kafka brottades med två viljor. Han ville gifta sig och bli en god framgångsrik borgare som hans föräldrar väntade sig av honom. Men han ville också bli författare. Dessa olika riktningar tycktes honom oförenliga. Han slets mellan att uppträda som den goda, duktiga och välbärgade borgaren i Prag, som då tillhörde dubbelmonarkin Österike-Ungern, och att vara den av gud inspirerade författaren med stort F. Dessa olika riktningar tycktes honom oförenliga.

När Kafka skrev, skrev han på inspiration. Inspirationen hade han hämtat direkt från Gud. Idealet var att ständigt vistas uppe i det gudomliga jämnt. Men konstnären, författaren var, per definition, nere i det materiella genom sitt konstnärskap, författarskap.
Författarförebilder för honom var Strindberg, Dostojevskij, Heinrich Wilhelm von Kleist, och Goethe.
Att i novembermörkret bevista Teater Uno tillsammans med kunniga Kafkauttolkare går inte av för hackor.

Carl

Den ärrade skådespelaren från den fria teatergruppen Teater Uno berättade igår om sitt engagemang med författaren Kafka.
Straffkolonin, förvandlingen och andra berättelser av författaren Franz Kafka förelästes om på Teater Uno. Carl berättade om en dröm han drömde när teater Unos ”Straffkolonin” skulle filmas. Hans mammas död hade meddelats till Carl. Han skulle, i drömmen, meddela sin syster i Falköping, att hans mamma var död. Men han ville kontrollera att mamman verkligen var död. Annars blev det ju fel. När han senare gick i sjukhuskorridoren, i drömmen, upptäckte han något som generade honom. Han var klädd i full teaterkostym med svärd och allt, som vitklädd rysk officer, förutom huvudbonad. Senare vaknade han upp ur drömmen och drog en lättnadens suck.

Föreläsningen blev en berättelse om Teater Unos olika uppsättningar av författaren Kafkas olika alster. Teater Uno innehar svensk rekord i flest föreställningar med verk av densamme.

Det har funnits många besservissrar som har påtalat att teater Uno har gjort felaktiga tolkningar av respektive uppsättningar. Dessa kritiker, ondgjorde sig skådespelaren över, har inte kunnat skilja på läsupplevelse och teaterupplevelse.
Carl nämnde också sina egna inspirationskällor som Dostojevskij, Camus, Lars Ahlin förutom Franz Kafka.
I bland publiken hade en åhörare läst alla svenska recensioner om Kafkauppsättningar som skrivits under 60 år. Det fanns alltså stor sakkunskap bland åhörarna.
Teater Uno på den vackra Esperantoplatsen, bredvid språkkaféet har än en gång manifesterat sig och sin seriositet.
Efter föreläsningen gick jag ut i mörkret, till järntorget och slängde mig på spårvagnen hem.
Hade med mig Antonio Negri ”Porslinsfabriken” som lektyr på vagnen.

Uttryck

Bröstklyftan på kvinnor, sekundsnabb bild avgav uttryck i en rörelse. Den nakna huden kommunicerade något annat än vardagens rutin. Den skillnaden gorde ögonblicket. Den bilden förvandlade betraktaren, för en tusendels sekund, till partner. En snabbare på- och avstängning finns inte. Kvinnan, gav med sitt uttryck av sig själv och sitt innersta. Hon kreoliserade sin omvärld på ett effektiv sätt.
Förvandlingen blir subversiv och omvälvande. Ingen kan gå riktigt säker för hennes magi. Det monstruösa går hand i hand med det disciplinerade och väluppfostrade.

Hon vet när hon skall förvandlas till en varulv och när hon låter sig vara det mest väluppfostrade som någonsin gått i ett par högklackade skor.
Då går ingen man säker! Varandets, livets väsen är en gåta! Transcendensen, lojaliteten och det empatiska blandas med libidon i en makaber tragikomisk vardaglig händelse.
Hon böjer sig fram! Brösten rör sig långsamt, böljande och synlig brösthud lever och trånar!

Vad finns bakom denna vardagsdramatik? Hennes dialog med sin omvärld suggererar och hotar honom. Den spänningen skapar och omskapar världen. Det böljar fram och tillbaka oupphörligt och dionysiskt!

Dramatiken, teatern ställer ut människan till betraktelseobjekt och subjekt. Publiken sitter bekvämt i mörkret och upplever karaktärernas vånda, lust och tillkortakommande.
Nakenheten i det frirummet, blackboxen, varar längre än vardagens sekundsnabba blixtbild. Ibland kan det spelade scenkonstdramat pågå i flera timmar.
Metamorfosen, förvandlingen av teaterpubliken blir mer omfattande. Ingen går(sitter) riktigt säkert i mörkret. Skådespelarna offrade sig för den subversiva, multituda rörelsens sak.
Skådespelarkonstens eufori blev belöningen, ersättningen, för det multituda konstnärliga arbetet i vår moderna, globala värld.

Lukt

Teater Uno på Esperantoplatsen, nära järntorget ger ifrån sig en multitud väldoft. Det luktar motstånd, kreativitet och öppenhet. Kvinnorna där är vackrare än på andra teatrar. Männen intelligentare än vanligt. Denna generösa lukt smittar de teatrar som gästspelar där såsom Allikateatern med Kafkas ”Bättre utan hund” och ”Kafka 125”.
Det var 125 år sedan författaren Franz Kafka föddes. Bättre utan hund är en dramatisering av novellen ”Blumfeld, en gammal ungkarl”., gjord av Allan Edvall. Karl-Gunnar Malm skådespelar ungkarlen Blumfeld underbart och konventionellt säkert. I denna skådepelarmainstream är Karl-Gunnar trygg och säker. Jag drabbas av karaktären Blumfelds nästan nazistiska raseri över de andras dumhet. Speciellt chefens nonchalans hetsar upp honom, Blumfeld till den nämnda diktatorns, Hitler, salvelsefulla röstsuggestion.
Vi, publiken, färdas denna torsdagskväll tillsammans nedför ett vattenfall i sällskap med en gestaltning av en karaktär som desperat, ensam, utgjuter sin ångest över tillvaron.

Vidunderligt att fria grupper samarbetar kring dramatik från världshistoriens största!

Den andra, Kafka 125, kastar oss, publiken, ut i en gestaltning av en författarens skrivvånda och skrivprocess. Johan Westergrens grandiosa skådespelande bjuder in oss till författrens värld. Med kvinnor, skådespelerskorna Elvy Almström, Gunnel Kannerberg och Lena Åkerstedt utomordentliga stiliserade gestaltning av författarens relationer till olika kvinnokaraktärer. Den välustiga, den villiga och den moderliga kvinnan huller om buller i en kaotisk manlig världsbild. Kvinnornas äckel, förakt och vantrivsel undgår självklart den egocentriska och sexualfixerade och sexsvältfödde författaren. Johan Westergren spelstil vidgar skådespelarkonventionen med riktning mot en mer europeisk experimentellt inriktad gestaltning. Nästan motståndlöst utvecklar han kongenialt sitt skådespelerie till ett frirum. Där nya fantasieggande univers friläggs.

En mystisk, vällustig och farlig kväll på en subversiv teater, blackbox lockar till fler farliga besök bland Göteborgs off-off-off teaterscener. Woah! Woah! Woah!

Skam

Ibland så finner man det som man har gömt, som av en slump. Det skulle man inte gjort men det blev bara så. Det känns skamligt och orättvist men mycket härligt. Vem har inte känt sig som något som ”katten tagit med in”? Du kände dig som en katt bland hermeliner. Vi har dåligt samvete för saker so vi egentligen inte är medvetna över varför vi reagerar med skam. Vår medkänsla med de andra, finare och rikare, är så oändligt stor.
I en av slutscenerna i filmen Goyas Ghost i regi av Milos Forman, sker en garrottering (avrättning) av en f.d. spansk munk, nu aktiv revolutionär i Franska revolutionens garde. Han, f.d. munken, vill inte ännu en gång byta övertygelse. Om han hade gjort detta skulle han benådas av den spanska inkvisitionen. Men han vägrade. Han skulle skämmas för mycket. Hellre lät han sig avrättas än stå ut med den skammen.
Själv, jag lät en slarvig formulering komma om en bok till en engagerad medmänniska. Jag sa att jag läste igenom boken snabbt. Jag hade hört ett föredrag om den och tyckte att jag förstod innehållet tillräckligt bra för mina behov. Detta tyckte jag var onödigt slarvigt sagt av mig Fortfarande kan jag tänka på detta en vecka senare och känna mig generad över detta. Jag tänkte egentligen säga att jag läst det mesta av boken till dess att jag förstod innehållet tillräckligt bra. Sedan har jag lagt undan boken för en tid. Kanske för alltid. Men jag hann liksom inte med att säga allt det som hade varit sant. Det blev istället lite fel även om andemeningen kommunicerades. Jag släpar på en ballast av skuldkänslor som är av mystisk härkomst. Fullständigt utan mening tycker jag. Är jag ett barn som hela tiden gör fel?