Klezmermusik

Igår på Teater Uno spelade Pelle Bolander tillsammans med sångerska och pianoackompaniatris klesmermusik. Detta ingick i helgens Kafkafestival. Sångerskans klara och välartikulerade sång frälste publiken i Teater Unos Black Box. Hon sjöng med auktoritet om teman som: vid lägerelden, pojken som brydde sig om fel slags flickor och bonden som gick med kalven till slakt. Det var applådåskor, bänkstamp och jubel. Pelle Bolander spelade på fiol och mandolin med stor energi och entusiasm. Vid pianot klinkades det samstämt och ljuvligt. Underbart tyckte jag och min dotter.
I Wikipedia står det om Klezmer att det från början var en term för judiska musiker i Östeuropa. Det menades vara mest folkliga musiker. Det användes också i vidare mening om instrument och instrumentala musik som utfördes bland ashkenazim. Det var i huvudsak jiddischtalande östeuropeiska judar.
Det, klezmer, hade sitt ursprung i musik som spelades av judiska spelmän i Öst- och centraleuropa fram till 2:a världskriget. Musiken har också påverkats av bl.a. romsk musik och amerikansk populärmusik, speciellt jazzen. I Sverige finns bl.a. klezmerbanden Den flygande bokrullen och Tummel.
Allt var mycket lämpligt planerat eftersom igår skedde manifestationer som minne av Kristallnatten. Det tyska nazistpartiet genomförde 1938 en landsomfattande förföljelse av judar i Tyskland. 100 tals judar dödades och 30.000 judar blev iväg körda till koncentrationsläger. Det brändes 267 synagogor och mer än 7500 butiker vandaliserades. Man vet inte vem som gav order om förföljelsen men att både Hitler, Goebbels och Göring var inblandade. Denna natt 1938 var ett led i upptrappningen av förföljelsen.
Fortfarande finns det människor som inte tror att det funnits koncentrations läger. Kanske dags att läsa om Anne Franks Dagbok. Berättelsen om en ung judisk flicka som gömdes av en ung modig österrikiska. Tyvärr slutade berättelsen tragiskt. Men det gör livet också ibland.
Teater Uno´s modiga och intellektuellt avancerade festival avslutades med seminariet om Kafka och Jidischkulturen med Susanne Sznajderman- Rytz. Tyvärr kunde jag inte delta.
På denna fars dag var jag tillsammans med min dotter och vi skulle på filmen Saw som var en amerikanska hemsk film av det värsta slaget också den med ett mycket tragiskt slut. Det slutet var så hemskt och blodigt så att blodet bokstavligen skätte. Och ihopklämd blev filmens hjälte! Han blev plattare än en pannkaka som det verkade för mig i biosalongens mörker. Sedan gick vi chockade hem genom folktomma gator, till vår bilpolsbil, och kände oss fullständigt slutkörda av allt blod och elände. Men den röda Ford Focus stod kvar. Med etanol i tanken körde vi tryggt hem. Det var inga demoner på vägarna i alla fall denna kulna höstkväll.