Continuum: Edith Piaf ”Dansat med lyckan”

Självbiografin ”Au bal de la Chanse” kom ut 1958 och är den franska sångerskans Edith Piafs självbiografi. I svensk översättning har den fått namnet ”Dansat med lyckan”!

Hon föddes 19 december 1915 och avled 11 oktober 1963. Jag, vid en genomläsning, tycker att den var trevlig och underhållande att läsa.

Jag kan också tycka att den är mycket speciell. Det är som om Edith inte vill berätta något väsentligt om sitt liv och sin samtid. Det vill hon gömma undan för oss läsare.

Hon kanske saknade förmågan och inte kan, eller vill, berätta om den verkligheten!

Jag har en känsla av att hon har anpassat sig till en lögnaktig och påhittad värld, såsom hon upplevde att hennes omvärld, de facto krävde av henne att hon skulle dikta ihop för att passa dem och möjliggöra en sångkarriär.

Det är nästan så hon nästintill utplånade sig själv för att lyckas med detta uppsåt.
Hon kanske var tvingad att offra sin egen kritiska reflektion för att få möjlighet att göra den kommersiella karriär som hon av en slump bjudits in till av sin välgörare, en nattklubbsdirektör.

Om jag vill förstå något av värde av det hon skrev om i sin självbiografi skulle det kräva en mer omfattande närläsning än den som jag gjort. Det skulle finnas behov av mycket bredvidläsning av annan litteratur kring ämnet och diskursen för att kunna förstå vad det handlade om. Alternativt att det krävs mycket förkunskaper!

Detta för att förstå något av det väsentliga i hennes liv som verkar vara dolt och inte heller finns med i hennes självbiografi.

Jag menar att hon verkar utelämna allt väsentligt som hon skulle kunna skriva om. Detta för att kunna berätta en osann skröna om ett liv som nog inte var hennes liv utan endast var tillrättalagt för att underlätta för sin fortsätta kommersiella karriär. En karriär som troligen inte tålde någon kritisk reflektion alls.

Förordet skrevs av Jean Cocteau och innehåller mycket märkliga kommentarer.
Han lanserade en grumlig teori om geni och citerar författaren Stendahls sätt att beskriva detta: ”obesvärade sätt att använda ordet geni”.

Stendahl lär kunna observera genier enbart genom att se hur en kvinna ”stiger upp i en vagn” eller hur hon ler. Även kortspelare kan vara genier när de låter motspelaren vinna.

Det är knappast Albert Einsteins relativitetsteori som är normen för genialisk prestation och konstnärlig verkshöjd.
Jean använder diskursen geni med metaforer. Jean beskriver Edith med metaforen ”ödla på ruinens murar”. Även om översättningen är märklig, gjord av Ingvar Gadd ”Betrakta nu denna lilla kvinna med händer som en ödla på ruinens murar”. Jag undrar hur ”händer som en ödla på ruinens murar” ser ut?
Är händerna grova, rynkiga, blanka, gröna, bleka, genomskinliga, stora eller små eller vad?
Och finns det ett hudlager under det första hudlagret som är som cement, tegelsten eller annat ”ruinmaterial” som liksom anas inunder metaforen ”ödlan” och förklarar användandet av metaforen ”ruinens murar”. Det är en aning mystiskt beskrivit.

Den som vill veta måste nog göra källforskning kring detta.
Jag har, som nämnts, inte gjort en fortsatt lika noggrann och ambitiös närläsning av boken. Men självbiografin innehåller en del märkliga skriverier.

Jag bortser nu från dem!
Om jag nu mer intuitivt återger min känsla av självbiografin.

Jag tycker att den är behaglig att läsa. Den erbjuder en stunds verklighetsflykt in i en inbillad och skön värld(som nog var förfärande oskön egentligen).
Jag kan drömma mig bort till ”landet som icke är” och inbilla mig att det vore underbart att vara en anpassling till sångerska och på så sätt behaga överhet och medelklass på det mest underhållande, ljuvliga och bedårande sätt som bara är möjligt.
Det dumma övriga folket dras med i samma illusion, och är självklart, bara lydiga offer för samma inbillning.

Men, jag kan också förstå dem som skulle vilja distansera sig till denna drömvärld och hellre bli nyfiken på hur det verkligen var. Den lusten väcks nämligen, samtidigt hos mig, när jag drömmer mig bort i Edith Piafs självbiografi!

Det är det intressantaste hos boken! Det intressanta är nog skillnaden, avståndet, mellan den uppdiktade beskrivningen av hennes liv, de personer hon möter, trots alla försök att undvika de mer realistiska skildringarna, och den ibland, anade vekligheten som kan skymta fram, som av en olyckshändelse.

Det skulle kunna blitt en bra berättelse, men då hade den kanske inte varit så bra för hennes karriär! Därför skrev hon aldrig den boken. Vi får hålla till godo med ”Au bal de la Chanse”. Och det räcker för en kulen regnig, småkulen höstdag!

Så här kanske berättelsens mer intressanta perspektiv skulle kunna ha varit!
Perspektivet: en fattig, marginaliserad ung flicka som sjunger på gator och torg och som tas om hand om av ett dekadant etablissemang som gör om henne till ett fogligt salongsfähigt verktyg för framgångrik business inom showbis! Den självbiografin av Edith Piaf hade intresserat mig mer.

Ediths ”Dansat med lyckan” ger mig nästa en impuls att jag kanske inte skall lyssna alls på Ediths sånger. De verkar vara väl mycket tillrättalagda för mig!
Det är som underhållning till döds! Och det är ett koncept som inte tilltalar!