Följetong del 171:låtsas som om allt var bra

Det var med motstridiga känslor han satt på Järntorget upptagen med sin klimataktion. Han visste på något sätt att han emotionellt färdats plötsligt bort från där han normalt befann sig och börjat bete sig som om han gått på svag, mycket svag is. Det hade känts som om han knappt vågade öppnade ögonen. Han tyckte hans nerver låg utanpå sin kropps hud, blottade, och snodde sig smärtsamt och på ett generande sätt, vid minsta rörelse professorn gjorde. Därför satt han nästan orörlig, blickstilla, för att samla kraft och orka kommunicera med intresserade. Den attityden hade han inte räknat med att han skulle drabbas av. Hur skulle han förstå sig själv och sitt sinnestillstånd? Det självklara offensiva hos honom hade bytts ut mot något räddhågat, överslätande, tvivlande och med sådana grubblanden som han inte var bekväm med alls. Det var som om hans kropp perforerats av något slag av kulsprutesvärm. Och ur alla hålen som svärmen åstådkommit rann hans energiska föresatser ur och flöt bort. Vad skulle han ta sig till? Han började känna panik? Oturligt nog så hade en stor muskulös man stannat till och blängde på Gunnar. Det är sådana som ni som ställer till det för oss vanligt folk. Ni rör till det och gör allt så komplicerat. Jätten fortsatte orera en lång stund. Sedan av slutade han med att han hötte med näven och vände sedan på klacken och gick iväg. Professorn satt chockad och alldeles stel och hoppades på att hans svaghet på något mirakulöst sätt skulle försvinna. Gunnar väntade ut tillståndet han hamnat i och det kändes tillfredställande att bara försöka koppla av och bort med omödigt deprimerande tankar. Det måste födas optimism, glädje, lust och ny intelligens hos honom igen. Han började tyst för sig själv öva sig på franska gloser. Han avbröt övandet ibland för att orientera sig om han fortfarande var sådär bräcklig och svag. Han behövde bli omhändertagen tänkte Gunnar desperat. Han ringde igenom sin telefonbok för att se om det fanns någon som ville bry sig om honom. Men det var ingen som ville engagera sig. Det var bara att gå på och låtsas som om allt var bra. När han kom hem igen låg han länge och vred sig i sängen och hans tankar löpte amok halva natten innan han kom till ro. Han drömde mycket realistiska drömmar om att han blev slagen, förföljd. bortgjord och förtvivlad. Han vaknade kallsvettig och bara längtade efter att komma bort från olusten. Han ville längta igen efter att gå ut i dagsljuset köpa någon morgontidning t.ex. SVD och läsa engagerat någon längre artikel. Det steg upp från honom en dunkel längtan efter att känna starka fest-och glädjeyttringar av något slag. Att bara ge sig hän i känslosvall och kasta sig ut i ett optimistiskt skimmer med vulkanisk hetta och vara tillsammans med bejakande själsfränder som lyfte upp honom högt upp mot nya höjder.