Följetong del 176:zombilik

Det blev ingen resa. Det var som om omöjligheterna staplade upp sig och gjorde honom handlingsoförmögen. Han tyngdes av alla märkliga kommentarer och nyhetsflödet inspirerade honom inte alls. Han hade slutat läsa Svenska dagbladet. Överallt vimlade det av människor från hela världen men inget engagerade honom. Han var bara intresserad av att sova. Gärna länge och mycket. Det var så skönt att bara sova. Det var feghet som bedrövade honom. Överallt fanns den och ibland smittade det av sig på Gunnar. Vintern som nu igen hade tagit ett järngrepp över Göteborg var han less på. Det var mycket skit överallt. Han tittade på massa usla filmer på TV. De var alla lika varandra. Det var klart att det kommer en förändring men när? Han satt och tittade på några talgoxar som åt av några talgpåsar han hade satt fast på de tre neonstatyerna. Han hade en natt lyckats osedd klättra upp för pelarna som "pelarhelgonen" satt på och höll för öronen, repektive ögonen och munnen. Där hade han triumferande satt fast maten. Han hade sett till att det var rejält tilltaget med mat. Det hade blivit ett populärt tillhåll för fåglar. Han kanske skulle klättre omkring på olika fasader? Det kanske vore något? Han saknade fortfarande sin nyligen avlidne far. Det kunde få honom att dra några djupa andetag och tänka förvirrande tankar om liv och död. Det var en ny epidemi på gång. Den s.k.svininfluensan! Men Gunnar struntade i att ta vaccinet. Men det var ett risktagande. Han tänkte lite extra på småfåglarna som pickade därupp på rike Stordalens neonkrafs. De hade det ganska bra just nu. Han tänkte på när han arbetade för länge sedan på Honörlunds firma och allt som oftast fastnade i samtal kring extra små detaljer. Aldrig fanns reflektioner kring varför man gjorde det man gjorde. Allt skulle utföras på löpande band utan tanke. Man upprördes om någon sa något annat. Han upphörde aldrig att förvånas över sina medarbetares entusism över samtalen om detaljerna och hur man älskade att mycket surmulet älta någon enskild händelse av ringa art och samtidigt helt förneka sin omvärld. Ibland tänkte han att denna förmåga till undanträngning, förträngning, slipades till mästerlighet med hjälp av vissa maskiner på gymmen. Där kunde man utföra samma monotona moment vecka ut och vecka in i en anda av att svälja elefanter och sila mygg. Likte en fabriksarbetare som zombilikt drillats i att utföra samma enehanda moment vid ett löpande band. Jaha! Vad skall man göra nu?