Följetong del 173 : skendött torg

Dagarna blev många och grå. Det var nästan så att han ville att det skulle hända något av sig självt. Något som förändrade livsvillkoren. Det fanns så mycket att göra av all den tid han hade till låns om uttrycket ursäktas. Ibland blev det ändå inte gjort. Gunnar hade drabbats av en kraftig förkylning. Han kände sig som en karikatyr av någon serifigur, oklart vilken, när han fortsatte att framhärda med klimataktioner. Han vandrade fortfarande omkring i tillvaron som han själv uttryckte som att gå på tunn, tunn is. Det var som om hans immunförsvar blivit försvagat. Han kunde känna sig som om han var ihoplappad, slarvigt, med stenflisor eller större stenbitar som skavde mot varandra. Hans huvud var sprängfullt med tankar. Gammalt tankegods som han själv kallade det. När han färdades i det gråa dök en reflektion från det förflutna upp. Han hade blivit uppfostrad i ett ständigt flöde av tankar som innehöll tydliga tolkningar. Tolkningar som gav för handen tydliga analyser av hans nära och kära. Plötsligt lösgjorde hjärnan, separerade berättelserna från tolkningarna. Och en ny tolkning blev aktuell. Den lyfte fram hans farfar. Från att farfar var innesluten i en negativ analys blev han i Gunnars nya tolkning till en positivare analys. Farfars positivare tolkning blev istället den person som gjorde så mycket bra i så många berättelser istället för att analysen angav honom som skyldig till dåliga handlingar och därför tjänade att vara den nedsablade farfar. Det var han man ville ha hjälp från. Man tyckte hela tiden att han skulle hjälpa de, om man kan kalla dem de hjälpberoende personerna, ännu mer bara. Och alla skulle ha hjälp av honom. Ännu en dag av förberedelser inför den dagliga klimataktionen. Ännu en dag av tyngd som han själv lagt på sina axlar och som började i det gråa händelselösa. Han promenerade igenom ett Göteborg som allt snö och is smält bort från. Nu var det mildväder och mycket regn. Plötslig hoppade han på en spårvagn utan att visste vad han skulle. Skulle han bryta av sin engagerade livsstil med att gå på Opera. Turandot på Göteborgsoperan eller Colettes kokbok på Göteborgs stadsteater i regi av Fredrik Evers. Den senare pjäsen handlade väl om desperat kvinna i femtioårsåldern som är på vift. Han reste vidare utan att besluta sig för något alls! Bakom honom talade en kvinna maniskt i mobiltelefon. En sådan kvinna krävdes det mycket för att kunna stå ut med. Hon påstod att väninnans kommande baby skulle snabbt vänjas av vid att sova tillsammans med föräldrarna. Då skulle det gå bra. Annars om barnet avänjdes för sent, t.ex. vid tre års ålder, skulle trauma uppstå. Namndiskussionen, vad babyn skulle heta, innehöll en konnflikt. Det gick inte att förena de två namnen Beng och Sven med det tredje planerade namnet Zorra. Omöjligt. Om det blev en flicka fanns diskussionen om det var kristna eller muslimska namn. Maria ansågs kristet. Kvinnan berättade plötsligt om sin förvirring. Hon skulle åka till ett nytt ställe. Och då brukar hon inte hitta rätt. Och hon hade så svårt att göra något utan ett tydligt mål. Åka till nya platser kändes besvärligt. Plötsligt undrade hon om hon hade hamnat på rätt spårvagn. Hon ville inte känna sig som en neger fortsatte hon. Nu tröttnade professorn på hennes samtal med vänninan. Hennes röst hade intresserat honom. Dock det blev för mycket inre monolog hos honom när han inte kunde undgå att höra det hon hävde ut sig. Han stoppade diskret båda örona fulla med papper från en pappersservet. Nu hörde han henne bara svagt. Hennes röst tyckte han om nu när han slapp att helt och hållet höra exakt vad hon sa. Han slumrade till och vaknade upp med ett ryck. Han var framme vid Kaggeledstorget och kastade sig av spårvagnen. Ett gammalt typiskt stadsdelstorg som nästan skendöd erbjöd många små affärer och själklart stadsmissionen också. Han stövlade in på torgets Pizzeria och åt en matbit. Vi söker alltid efter ljuset, tänkte Gunnar. När det är mörkt blir vi orörligare och trögare. Pizzan han åt smakade inget alls. Ändå fyllde nog det hans lekamen med tillräckligt med näring. Eller kanske inte? Det är alltid någon som tjänade på allt som säljs och köps. Det urholkade och skapade intressen av att minska kvalitéten för att maximera vinsten. Det kunde man kalla tidens tand. Var det någon av de som stod i kassan som var ägare? De hade höjt priserna från och med igår.