Följetong del 178:zombilik 2

Det sövande tillståndet: lyssna på kommersmusik, titta på kommerstv, läsa kommerstidningar, kolla på kommersinternet och ovilja att vilja något med samhället mer än egotjosan. Vad kan vara mer deprimerande? Krig? Ja troligen. Jag famlade efter fotfäste när jag tänkte på morgondagen. Att stå ut hur roligt var det. Återigen tandverk! Hur skall jag somna? Hur skall jag sova? Varför stå ut med smärtan, den ständig smärtan som krypit in överallt i mig. Tandvärken var nästan som en förströelse i jämförelse med den smärtan som låg i honom likt en konstant krypande brist på ro. Rastlösheten i honom hade satt högsta fart. Han prövade att bara sitta och ligga utan att nyttja några medier alls. I fullständig tystnad. Januari, denna månadslånga brist på mening. Ingenting kändes riktigt och bra. Om, isåfall när, skulle han kunna se fram emot uppvaknadet på morgonen igen och glädjestrålande småspringa till något hotell eller något fik för att äta en god frukost och läsa en morgontidnig. Livet var ett sorgligt kapitel och han hade bara lust att gå på livets gravöl för att fira att allt var på väg mot sitt slut. Hur gjorde man när man levde? Dagarna gick utan att han gjorde något alls. Det fanns bara negativa människor som gjorde allt för förhindra det som komma skulle. Dekadans? Ja! Engagemang? Nej! Palmefilmen Guldbaggenominerad! Vad säger de skapande själarna när de super till till varandra? Det ville Gunnar helst slippa höra! Sånt nonsens bara fick allt gå till botten ännu fortare!