Följetong del 172:skräck inför allt och alla

Han vaknade upp med skräck inför allt och alla. Hans tro på mänskligheten var noll. Han hade samtidigt med sina klimataktioner arbetat på Honörslund. Det var en arbetsplats där folk skolades till att bli monster. Det skedde med hjälp av en hjärntrust som noga bevakade varje medarbetares rörelser. Större del av arbetstiden gick åt till detta. Det verkade vara det egentliga arbetet att se till att medarbetarnas inskolades i destriktiva banor så att det ledande garnityret kunde få uttrycka sin elakhet med så stor pondus som bara de förmådde. Och detta ägnade de hela sin fulla kraft åt. De flesta medarbetarna tog tacksamt emot trackasserierna från "lillcheferna". De var skolade så. Facket stod maktlöst. De hade inga resurser att sätta in och de visste att de skulle förlora i Arbetsdomstolen eftersom de domare som satt där var genomkorrumperade. Ibland så kunde det finnas något enstaka fall som vanns men det var mer ett spel för gallerierna än att det ingav reellt förtroende. Egentligen var det endast landets domstolar som ingav något slags förtroende. Även om deras rykte var naggat i kanten på grund av flera skandaler som effektivt tystats ned. "Alla ljög för alla" syndromet verkade alltmer breds ut sig bland landets myndigheter och på arbetsplatser. Det var som om digerdöden uppstod igen i en ny form för att med "järnrörs" mentalitet slå ned allt fler av destruktiviteten som mer och mer spred sig som en löpeld. Det var det att "lillchefs" mentaliteten var trenden som attraherade så många att snart fanns det fler "lillchefer" än anställda. Överallt ställde folk upp på att trackassera, skapa mobbar och tortera om det fanns någon mer eller mindre godtycklig anledning till det. Man började uppleva svenskarna som ett elakt och fördomsfullt folk! Vart hade proletärsförfattarnas slit med att skapa intresse för att vanligt folk skulle engagera sig i viktiga samhällsfrågor, konstnärliga aktiviteter och viktiga ödesfrågor som mänskligheten ställdes inför, vetenskaplig upptäckter. Detta kollrades bort på vägen och iställdes uppfostrades folk till att se nöjesparker, event, mässor och märklig TV-program som försoffade istället för att lyfta upp. Gunnar fick känna på detta som aktivist trots att han fått polisens tillstånd för sin aktion. Han blev ofta terroriserad och man tyckte att han störde när han påminde om att det fanns viktiga frågor att ta i tu med. Det var farligt att vistas utomhus mycket som Suzanne Brögger i boken Fru Z så insiktsfullt anmärkte på. Han försökte förstå skräcken, den samtida, som fick människor att ta över eller underordna sig "lillchefs" beteenden. Det var exkluderingens exakta hantverk som alltmer hade kommit att ersätta idén och visionen om det gamla folkhemmet. Istället för att alla skulle självklart finna en plats i gemenskapen skulle nu alltid det finnas en stor grupp som var utanför och skulle häcklas för det. Mobbing var ett snällt ord för det fenomen som alltmer spridit sig. Förnöjsamheten över detta tillstånd manifesterades i det stora intresset och stoltheten över att nationens, statens resultaträkning och balansräkning var tilfredställande. Sedan att privatpersoners skuldbörda bara ökade som en konsekvens över att kostnader vältrades över på den s.k. individen till allas belåtenhet. Tiggarna som hukade sig var ett självklart inslag i stadens schimärer av en välfungerande stad. Tiggaren fungerade effektivt som en påminnelse till de fattiga att de skall vara glada och tqcksamma att de överhuvudtaget levde. Välgörenhetensbranschen som klassiskt fattigdomsbekämpningsillussion bars växte i omfattning som för att hålla de fattiga bort från tankar på uppror och revolution. Ni kan hålla er lugna ni kommer snart få begangade illasittande kläder och ni kommer kunna fynda på mellandagsreor och få tillgång till annat avskräde. Och då kommer de fattiga nöjt somna in och känna sig som bättre människor som varnar om planetens bästa. När de åker kollektivt, sopsorterar, lever fattigt så är de ett ideal som de skall vara stolta över. Sedan måste samhället mäkta med stt föda lillchefer, mellanchefer och stor chefer med två bilar var, villa och meningslösa utlandssemestrar till Thailand och andra semesterorter. Vi måste belöna dem med oklimatsmarta belöningar annarts lämnar de landet. Då blir det brain draining och vi fattiga blir ännu fattigare. Detta ekorhjul bara ökade förståelsen för ökade klyftor där det blev allt rikarer rika och allt fattigare fattiga. Drömmen att slippa socialt ansvar, syssla med dagliga trakasserier och få inhösta pengar, vinster, och socialt anseende, satsa på sin individuella karriär, gärna akademisk, affärsvärlden, politisk, eller byråkratisk är sedan deccenier tilbaka tidens melodi. Nu suckade professorn när han åkte spårvagn säkert trettio år gammal Och inte ens när den var splitter ny skulle den locka någon rik från att ställa bilen för att hellre åka kollektivt och ännu mindre nu trettio år senare. Skrota Västtrafik, riv månglarnas Göteborg. Det behövdes något fullständigt nytt. Då kanske det var möjligt att skapa ett människovärdigt Göteborg! Gunnar sken upp när han tänkte detta. Det kanske fanns möjligheter att samla människor tillstordåd.