Följetong del 180:zombitillstånd 4

Där uppe på podiet professorerna i film, filosofi, psykiatri, etik och hälsa. Nedanför bland åhörarna Gunnar, tystlåten, lyssnande. Han fick en bild att dessa justa människor med så mycket folkbildningserfarenhet och folkbildningsiver. Att de kämpade så mycket och ville så mycket samtidigt som de fastnade alltmer i något som de förnekade att det fanns. Gunnar var fortfarande fri från detta kletiga. Men kunde han använda sin frihet till något? Han hade letat fram sina gamla bandyrör och begett sig till en frusen insjö på kvällen ensam. Där hade han ensam som den enda skridskoåkaren på den sjön åkt skridsko i mörkret. Var detta en bild som uppstått som en konsekvens av hans frihetlängtan och skepsis bort från institutionens förlamande disciplin? Han vandrade(skridskoåkande) ensam omkring i frihet likt en varg på villovägar. Där på den svarta isen, i kvällsmörkret, vattentäckt, med några centimeter vatten från dagens töväder cirkulerade ensamme professorn som inte ville låta sig bindas av några institutioner och dess krav på effektivitet och nyttighets anspråk. Runt omkring sjön skenet från gatlyktor som lyste upp löpbanorna som gick runt sjön. Detta äventyrliga vågspel mellan frihetsbegäret som ledde till denna stunds ensamhet och samtidigt uppvaknandet av en dold längtan efter en större gemenskap. Det var som om han bestod av elektriska kretsar som ofta hade en god kontakt med varandra och fyllde hans liv med mening men som ibland bröts och skapade grumlerier. Om definitionen av bild, den ursprungliga, var att det ljus/synintryck som kom in genom de två ögonen och sedan inne i huvudet sammanstrålade till en bild var urtypen för en urgammal mänsklig aktivitet som uppstod långt före allt konstnärligt skapande. Och när sedan människan började reflektera över bilden inne i huvudet föddes viljan att göre en bild eller film. Hade nu bilden av den enda skridskoåkaren på sjön i mörkret blivit en sådan ny bild inne i professorns huvud formad i en modern värld och tid?