Nio månader senare kom nedkomsten. En pojke blev det!
Deras hus i Skärhamn ljöd nu av barnskrik, joller och ömhetsbetygelsernas tysta överenskommelser. Det fanns mycket att göra men barnet var alltid nummer ett.
Det blev fler barn och livet flöt på utan att något störde. Det var som det skulle.
Konstnärinnan målade och professorn satt med de tre barnen i knät och säg på när den ena målningen efter varandra blev klar.
Utställning efter utställning genomfördes.
Barnen blev stora och började själva forma sina egna liv.
Och en dag satt professorn och konstnärinnan i sitt fina hus och tyckte att det var bra med livet som det var.
Inget märkvärdigt liv men vad är ett märkvärdigt liv.
Det fanns inte mycket att tillägga. Det fanns stunder av oro och undran men mest var det så bra och mycket arbete lades ned på att också hjälpa andra.
-Älskade sa professorn
-Ja!
-Är du orolig!
-Jämt!
-Vad är det som bekymrar dig, min kära!
-Det är så mycket!
-Vill du berätta?
-Tänk om jag inte kan måla bättre och ingen längre blir intresserad av min konst.
-Det kommer inte att hända
-Tänk om det händer barnen något!
-Det kommer heller inte hända!
-Det känns så farligt allt!
-Det är inte farligt alls.
De bestämde sig för att gå en lång promenad. Det kändes uppfriskande!
De talade mycket om allt mellan himmel och jord under promenaden.
När de kom hem gjorde de mer motion i form av gymnastik.
Det var armar uppåt sträck, knäböjningar, armhävningar, hopp på stället, olika böjningar, vridningar, sträckningar, springa på stället.
De sjöng och spelade också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar