Nästa dag tillbringade de i Skärhamn. Hon hade en ateljé där som hon delade med andra konstnärer. Därefter reste de tillbaka till Fjällbacka. De tillbringade de närmaste dagarna mestadels i sängen när de inte gymnastiserade eller gick promenader.
Dagarna flöt på och snart började de bli ett par. Det var inget de bestämde sig för. Det bara kändes så naturligt och självklart.
Professorn reste in till Göteborg men besökte henne mycket ofta.
Han kände sig nöjd med tillvaron och visste att det var så här det skulle kännas.
På institutionen var det stora förändringar. Det var inget nytt.
Han skötte sina uppgifter grannlaga och skrev en hel del artiklar i dagspressen.
Det var många som opponerade sig mot hans djärvhet i argumentation och debattinlägg. Han var noga med att belägga allt han skrev om. Men hälften var nog. Han fick ofta höra att han skulle välja sina ord när han uttalade sig.i
Ibland kände han sig dödstrött och önskade att han kunde ha valt en lägre profil.
Det var inte mycket som han kunde fördra i samtidens politiska klimat.
Han hade en dyster syn på den framtida utvecklingen. Han lade stor kraft på att fortsätta att opinionsbilda för en förnuftigare politik.
Men han älskade att stå och se på när hon stod och målade. Det var ingenting annat som kunde få honom på så gott humör. Då, i de stunderna, kunde han tänka att det kunde göra detsamma om allt förlorade vett och sans bara han fick träffa henne och uppleva hennes konstnärliga utövning.
-Det är märkligt ändå!
-Vaddå?
- Det hade min farmors bror Helge en hund som hette.
-Var det det du tänkte på!
-Nej! Jag tänkte på något helt annat!
-Ha!Ha!
-Vi har ont om tid!
-Det är sant!
-Och ändå slösar vi med den!
- Ja, det gör vi!
-Det är som en malström som drar ned oss.
-Jo!
-Och vi har vår klokskap!
-Ja!
-Men det är som vi skulle behöva hjälp för att använda den fullt ut!
-Ja, det är mycket med det jordiska!
De promenerade senare hem under tystnad.
På kvällen älskade de mer desperat som om det var bråttom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar