Det mesta i debatten hade länge varit innehållslös.
Om det var inlägg som hade varit värda att lyssna på så avbröts inläggen omedelbart av meningslösa påstående. Allt i syfte att hindra vettiga samtal.
Man hade till sist lagt sig till med vanor som att debatt var det samma som att hindra den andre från att säga något tänkvärt.
På samma sätt som man nu förtiden behandlade grannen i villakvarteret.
Däremot var det mycket viktigt med att ha framtoning som var empatisk, medkännande och inlevelsefull på en gång. Men även detta var på väg bort.
Kvar fanns bara en råbarkad känslodöd inriktning av att förstöra för alla och allt.
Festen hos professorn hade den motsatta effekten. Alla kände sig behövda, intelligenta och man lyssnade på varandra. Alla tog reda på det som krävdes innan man yttrade sig.
Man valde viktiga frågor som engagerade. Man läste mycket och höll sig på olika sätt à jour med verkligheten. Detta hade man gjort hela tiden och var förutsättning för att man skulle bli så engagerade som man nu var. Allt, uppfattade man, var fel med den senaste tidens utveckling och den samtida inriktningen. Det krävdes krafttag.
Det var en enkel men vällagad kost som man hjälptes åt med att införskaffa och tillaga.
-Det är bra om vi ordnar med träffar på olika platser sa Konstnärinnan.
-Vi har till synes harmlösa rubriker som varför det är så viktigt att klä sig rätt, sa flanören.
-Eller Puccinis opera Tosca och dess olika kvinnoporträtt föreslog den självutnämde vänsterintellektuelle.
-Klytaimnestra, Macbeth manade filmaren på.
-Universums expansion inflikade prästen.
-Tyngdkraftens påverkan på marken lade skådespelaren till.
-Det postmoderna samhällets övergång till något annat inflikade författaren.
-Det ursprungliga dramats utveckling till den moderna buskisen sa teaterregissören.
Alla började planera med liv och lust en serie träffar med den ena rubriken mer vilseledande än den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar