Professorn såg hon knappt röken av. Han engagerade sig i allt som rörde sig. Nu senast var det en kramgrupp som skulle rädda alla berg. De kramade sten och berg som skulle exploateras. Hon började längta efter en man som ville vara hemma med henne och titta på TV.
Kanske en konstnär?
Men hon stod ut med alla hans stora engagemang. Hon saknade honom och tyckte att ensamheten var besvärlig. Men hon hade fått en ny stor bekantskapskrets och hon förberede en ny utställning. Det var professorn hon egentligen saknade. Det förstod hon. Han gick inte att byta ut så lätt. Ännu en gång krävdes uppfinningsrikedom för att få som hon ville.
Hon drömde en elak dröm om något hemskt som kom från havet. Det såg ut som en cyklon eller liknande och var alldeles brunt. Det stämde henne till eftertanke och besinning. Det är viktigt att leva noggrant.
Man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar