Följetong del 170:i Oslo

Väl framme så ringde han henne i Paris. -Ringer du dagen före julafton? -Jag tänkte på dig! -Tänkte du? Jag kan gissa på vad du tänkte! -Nähä! På vadå? -Det blir inget med det! Jag har inte tid! Gunnar checkade in på Hotel Bristol och mindes en julafton som slutade med att julstämningen bröts av av att idrottsmannen när han stod mitt inne i ett rappande av improviserat framträdande så plötsligt tappade greppet och glaset föll ur atletens hand och spittrades i tusen glasbitar. Nästa dag rusade Gunnar omkring och köpte juklappar som han lyckades organisera med busstransport och budbil så att alla blev nöjda. Det var sista stund suckade han förnöjt när han sjönk ihop i en röd Chesterfield fåtölji i café Vinterträdgården på Kristan lV's gate på Hotel Bristols bottenplan. Han genomled caféets pianobarsmusicerande med nöd och näppe i ensamhet under julaftonseftermiddagen. Framåt kvällen tömdes Oslo på folk och han förvandlades till en ensam vandrare i centrala Oslo denna julaftonskväll som bjöd på ett lätt snöfall. Han hade tidigare under dagen blivit bjuden på risgrynsgröt av en grupp av brandsoldater som ville bjuda Oslobor på julstämning. Han gick senare till sitt hotelrum och såg den populära filmen Home alone. Han mindes med vemod hur han firat flera jular i Oslo med konstnärinnans släkt under mycken glam och stort ståhej med mycket glädje och skratt. Det var festande som hette duga under flera av dessa julaftnar. När han deklamerade Viktor Rudbergs Tomten hade hans dotter himlat med ögonen å det grövsta. De unga på de olika julaftonsfestligheterna ville göra mer spännande saker. Han plågade sig igenom filmen vräkte i sig chips, ostbågar och chokladpraliner och skölde ned allt med julmust. Nästa morgon promenerade han omkring en timma före frukost. Han stannade till framför Oslo domkyrka och lyssnade på en ensam trumpetare som stod på kyrktrappan och musicerade för ett trettiotal åhörare. Han var på ett uselt humör. Det blev inte bättre av att han stötte på en man som var utklädd till tomte och ville umgås med Gunnar. Personen lade handen demonstrativt på hans hand och det störde professorn. Det var något med att lägga handen på det sättet som Tomten hade gjort. Han kände sig förföljd av honom på något sätt. Han var tvingad att be honom att flyga och fara. Det blev ett grälande mellan professorn och tomtegubben innan de skiljdes åt.