Endast tomten är vaken

Tanken att det finns någon därute som vakar över oss i den mörkaste tid som tänkas kan nu.
Den tanken är tröstande. Det är synd om människorna. Och vi älskar att få tröst. Att få bröstet var den himmelska gåvan när vi var så små, så små. Nu får vi kanske inte så ofta bröstet så vi behöver tröstas på annat vis. Kanske genom att tänka att det finns någon som tänker på oss.

Jag promenerade sakta genom sta'n denna da som är dagen före doppareda'n. Det var inte så många julhandlande göteborgare trots allt. 
Gråtrist väder som Viktor Rydbergs, 1800 tals författarens gråa tomte som vaktade så rart ensligt belägen stuga, är det. Men det var behagligt att promenera i det svaga dagsljuset som finns i denna ljusfattiga årstid.

I fiskaffären på Kungstorget påminner väggmålningen i affären om fornstora dagar under stora strapatser i fiskebåtar i stormande hav som fiskarna utsatte sig när de bärgade stora fiskfångster.
Därinne var det trångt och trevligt och jag fick mina räkor som jag skulle ha.
Trösterikt!

Aj var tråkigt att lämna det trevliga gemytet i fiskeaffären. Jag tryckte fast hörlurarna och startade spotify med Bach. Det fick mitt glada humör att återvända och jag blev pigg som en mört. Jag blev inte torsk på grå trista regnblöta asfalltsgator. Jag blev en glad lax. Ingen ilandfluten val av mig inte. Även om jag inte är hal som en ål! Så trampade jag på gata upp och gata ned som en gammelgädda. Till jag blivit pånyttfödd som ett yngel.
Det julshoppande folket som jag mötte började bli till ett talrikt makrilstimm.

Jag kommer inte få mina fiskar varma när jag kommer hem eftersom jag köpt många julklappar utan att ruinera mig.
Och även om den där kanaljen inte hade tid att ta emot en inbjudan från mig att bli bjuden på fika tyckte jag att jag haft en trevlig utflykt ändå.

Det var trösterikt att känna så.