Det övergår mänsklig förmåga att förstå alla dessa samband. Tänkte professorn när han promenerade upp till konstärinnans stora hus. Det var ett stort vitt hus, Kaptenshus, som påminner om ett grekiskt hus, med stora fönster, sniderier av blått glas, rosa eller röda pelargoner. Han kunde inte riktigt urskilja vilken färg de hade.
När han steg in i det något kylslagna huset såg han att alla var där och även skådespelaren hade kommit i sällskap med den unga sångerskan.
Professorn tänkte på allt som hänt och förstod att många trodde att deras sista stund var kommen nu. Men nu väntade ett nytt äventyr i Fjällbacka. Det hade inte börjat så bra! När han gick in i en ICA-butik så hade han fått en kommentar om att han gick före i kön. Det hade gjort honom illa. Han som aldrig ens tänkt en sådan tanke. Han hade jämnt betalat på Spårvagnen och alltid tänkt att det bästa samhället är det hederliga.
Det intermezzot hade gjort honom misstänksam mot Fjällbacka. Men nu när han kom in i hennes stora hus försvann allt. Kylan i huset fick han bort genom att göra en enkel gymnastik i hennes hall.
När sällskapet såg hans gymnastiska övningar började de alla gymnastisera också.
De jobbade på i mer än en timma. Det var hopp upp i luften. Böja på ben åt olika håll.
Armar uppåt sträck! Vrida på huvudet och dra upp axlarna. Konstärrinnan tog av sig nästan alla sina kläder utan att på något vis antyda något obscent. Hon skylde sig med olika kläder som höftskynke och snusnäsduk som var knuten på ett genialiskt sätt och därför dolde allt som kunde uppfattas som stötande.
Hon gick ned i spagat. Hon gjorde tåhävningar, lyfte små vikter, och fäktade i luften med armarna som om hon fäktade inklusive olika utfall och anfall mot olika motståndare.
Skådespelaren blev så inspirerad att han låtsades att han spelade pingis. Alla i sällskapet deltog nu i något som skulle kunna kallas för rundpingis. Trots att ingen hade några pingisracket!
De blev mycket andtrutna och uppvärmda. Skådespelaren utvecklade det efter en lång stund till ett slags improviserad dans med mycket känslosamma koreografier.
Det var vanmakt, lidande, hat, ensamhet, sorg, orkeslöshet, så inlevelsfullt och utrycksfullt att alla började gråta, snyfta eller på annat sätt visa sina känslor.
Den unga sångerskan tog fram sin gitarr och började sjunga sången
"Minniminnimonnimorr" som hon höll på med att komponera färdigt. Även malmöitiskan som var god vän med konstnärinnan, skådespelerska, deltog nu med egna mer konstfärdigt koreograferade gestaltningar av liknande känslostämningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar