Minnen!

Minnen, fler
Vi promenerade länge tillsammans i tonåren utan att vi hade några andra mål än att fördriva tiden och driften.

Fem år tidigare byggde vi tält av bortslängda tyger från fabriken, på ängen och därinne strippade flickorna för oss pojkar mellan idrottsliga kamper som höjd och stavhopp och gängkrig med påkar.
Papporna spelade korpfotboll på vallen

Annars gick vi mest omkring och drog och slog ihjäl tiden.

Några år senare besökte jag antikvariat och köpte serietidningar mest.
Bokläsningen skedde medelst låneböcker.

Det var sällan något som hände.

Det var mest att gå till korvkiosken och köpa korv med mos som var klimax.
Vi visste inte av något annat.

Oxå alla läxor förståss som motvilligt måste göras och de som inte gjordes.

Oxå alla jäntor som sällskapades med och som inte heller hände så mycket med.

Ja, det var tider det!

Det var enkla nöjen som adlade enkla människor som skulle leva enkla liv.

Sedan var det inget mer!

Att jag blev förföljd av ett legendariskt gäng under ett år som innebar att jag alltid såg mig för varthän jag gick var heller inget särskilt. Det ingick i mina enkla uppväxtförhållandena.
 Nä, tiden gick fort på ett långsamt sätt, på något vis, utan att jag märkte det.
Och nu är jag äldre och har slutat hoppas på det stora genombrottet, den stora revolutionen och räknar inte med något stort mer.