Kunskapspoetiska reflektioner var hennes uppfinningsrika namn på föreläsningen. Hon föreläste i en timma inför andäktigt lyssnande åhörare på Tapetserarverkstaden, Konstepidemin igår.
Utanför var det ett hiskeligt oväder men inne hos Sören Larsson var det varmt och gott.
Lena talade samtidigt som hon drack glögg, alkoholfri. Sören bjöd alla på glögg.
Föreläsningen handlade om ljuset, även det prismatiska. Om när vi första gången tar ett steg på stigen som leder dit vi vill.
Om bejakelsen av friheten. Om kunskap som finns i vår kropp. Om att vi känner närheten till döden. Om ritens förlösande. Om att vandra i dimma och se klarare. Barndomens magiska värld som vi vuxna så lätt låter gå förlorad. Lekens roliga och väsentliga betydelse.
Om processer som vågor. Om de gränser som vi lever med och om det finns skäl att överskrida dessa.
Efteråt blev det en livlig diskussion om Lenas föreläsning. Pita talade om medvetande strömmarna som korsade och flödade i hjärna och kropp. Ida framförde psykoanalytiska perspektiv.
Sören berättade om ett personligt gränsöverskridande när han i ungdomens vår följde skådespelaren och pedagogen Cieslak på Cieslaks uppmaning på Skara skolscen och flög gymnastiskt och våghalsigt som han aldig tidigare gjort över ett bord. Lars ifrågasatte om längtan efter mer frihet alltid är så eftersträvansvärt. Janne berättade om konstnärliga dimmor från en konstutställning som han bevistat. Sandro klarsynta betraktelser om att de filosofiska samtalens mumlande lyfts till en tydligare nivå gladde alla.
Ulf berättade om en dröm som han drömt i barndomen.
Det blev diskussion om vad rum är och vilka erfarenheter vi haft från rum som skolans klassrum.
Sören rundade av kvällen med att tacka Lena. Hon fick rungande applåder och vi gick alla ut i vinterruskväder.
Föreläsningen hade öppnat en ny magisk värld med rum efter rum som vi kunde vistas i och gå igenom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar