Följetong del 117: Kvadraten på en kubik!

Professorn satt som på nålar när han åkte buss till sevärdigheterna eftersom man glodde på honom, pekade, kallade honom för utlänningen. Det var obehagligt. Det var trångt på bussen. Man satt och stod tätt in på varandra. Det kunde han vänja sig vid.  Det tyckte han var förståeligt i en 18 miljoners stad att man tvingades  tränga ihop sig.  Han märkte att en del hade svårt med trängseln. Det var inte alla som var uppväxta i städer. Kina var traditionellt en odlande nation. Utvecklingen till en ekonomisk stormakt och frihandelsnation från protektionism och statlig styrning var på stark frammarsch. Men alla var inte med så klart. Det fanns många som lämnades därhän. Som inte passade in i det borgerliga tjänstemannasamhället och med den framväxande charmen hos borgerligheten. Den charm som är sig lik världen över. Fortfarande är det USA som exporterar flest vapen i världen men den som lever får se hur länge det dröjer tills även dessa stormaktsmanér tas upp av Kina och landet blir säkert inte svaret skyldig när det gäller vapenexport. Det var han övertygad om.  Antingen delar stormakterna upp världen mellan sig, länder som Kina, Usa, Ryssland, EU, Brasilien och kommer överrens om vilka de skall styra över eller så gör man det inte! Det är som om vissa klasser mer än andra uppfylls och fokuserar på vad den andre, sin nästa gör än vad den egna klassen tillför och själv kan åstadkomma för världen. Parasitiska attityder lär det inte finnas brist på här heller. Girigheten ökar med kvadraten på en kubik.  Kampen om jorden är uråldrig och den finns i ännu större utsträckning idag. Den som har bra jord kan skatta sig lycklig. För mat behöver vi trots all tjänsteproduktion.  Borgerligheten älskar att skapa en bild som ger för handen av att matproduktionen tas för givet. Men det är inte alls  självklart. Jag älskar jord tänkte professorn högt. Jag vet att livet inte har någon mening som Tarkovskij mycket riktigt påpekar. Om det fanns en mening så skulle vi tvingas bli slav under den. Nu kan jag istället befria mig och när jag gör det befriar jag mänskligheten fortsatte Tarkovskijs resonemang.  Like a bird on a wire nynnade Gunnar på långsamt och ljudligt så alla kunde höra.