Följetong del 124:Crack.

Det finns ett Crack i allt. Där ljuset kommer in sjöng "Leonard Cohen"!  Hans hud var så vacker trots eventuell ful njure! Gunnar var på koncerten med Leonards Cohens bejublade nypremiär på "nya" gamla Ullevi.  Vi framhärdar i rörelser som att knipa, rycka, slå till, smälla, klappa ihop händer. Det är det ryckiga  och det kantiga strukturernas förtvivlade domesticering av oss människor.  Ordet struktur ger för handen raka streck som möjligen förbinds med något litet symmetriskt runt för att sedan bygga vidare med raka streck. I gymnastiken på morgonen försökte professorn bryta mot detta kulturella mönster men det verkade stört omöjligt.  Han utgick från driften för att utröna om det gick att från den starka instinktiva impulsen för utbredning ,i inspiration ,med lust att bli fler av sig själv i världen. Men det var oändligt svårt när han gav sig på själv att försöka bryta upp kulturella mönster även om han hade utgått från urkrafterna och trots extasens eufori av att finnas till och vara upphov till fler blev det en ojämn kamp. Det går inte att lyfta sig ur sitt kulturells sammanhang. Där är man fånge! Kanske var detta skakningarna som förebådade det mest skrämmande av allt? Att han representerade något som var svårt att utveckla vidare. Utplåning? Men han skulle vidare! Envist! Liv till varje pris!  Återigen minnet som påminde honom om Leonard Cohens smala avsmalnade ögon under koncerten på Gamla Ullevi. Det var som redan berättats magi den fredagskvällen under stjärklar himmel med fullmåne och inspirerade fortfarande.