Följetong del 122: i duschen med Sara!

Hemma duschade de gemensamt länge. Sara hon gned, kramade, masserade, dansade, ormade ja allt som tänkas kan och lite till. Och professorn tänkte att ibland så är det mest underbara de facto rena terrorn. Han försökte stå ut med hennes uppvaktningar.  Han försökte så gott han kunde att hänga med i svängarna. Ibland så tyckte han att lyckades riktigt bra. Ibland måste han stålsätta sig mer än vad som var hälsosamt. De var tillsammans under natten oräkneliga gånger. Det var ett perspektiv som hela tiden gav för handen en stilbild som hjärnans kamera hade etsat fast som skett under natten i duschen.  Det var när han krälade runt Sara och hon dansade i ormande, gungande och vridande rytmiska vibrationer och hon liksom skevade. Det tyckte han var oändligt vackert och möjliggjorde för honom att han kunde genomlida akterna med äran i behåll. När han pliktat för henne tusende gånger så sjönk hela suffléen ihop med två ljudliga suckar från dem båda. -Tänk att vi människor ägnar så mycket tid åt så många saker! -Kärlek är väl ändå bland det mest beskedliga som vi människor kan! -Ja, det kan ju aldrig skada! -En gång till! -Ja! De kysste varandra oändligt länge, varje kyss! Han kom snabbt upp på banan igen och ägnade sig åt henne under längre tid än det tar för en skogsnigel att krypa från Upplands Väsby till Bergsjön i Göteborg.  Hon började gnälla om att det kanske började bli nog.  Det gjorde han hämndlysten när  han mindes matchen i duschen hon gav honom så han bara intensifierade sin uppvaktning tills hon skrek oooooooooj. -Nu! -Jaaaaaaaaa! Men detta gör vi på annat sätt nästa gång! -Vi kan prova nu med en gång! -Neeeeeeeeej! Nej!  En annan gång! Sade hon mjukt och drömmande! Nu väntade gemensam morgongymnastik och stor god frukost fast han kanske skulle nöja sig med en kopp kaffé och slänga sig ut i vimlet i Shanghai som han började hitta i bland alla tesalonger!  Efter frukosten begav han sig till närmaste tesalong likt en flykting. Han gick och klev in på den första bäste tesalong han kunde hitta. Det fanns personer som fortfarande jagade honom från Zorro-tiden.  Men han trodde inte att de uppehöll sig i Shanghai. Därför kände han sig mycket avslappnad och trygg på tesalongen när han väl satt sig tillrätta där! Han hade nu lärt sig te-ceremin. Först surpla högt och med emfas när man dricker och sedan när klunken runnit ned för strupen en jättelång utandning. Han kände sig ganska utmattad efter ett tag när han gjort detta! Kanske var det ovanan. Han plöjde igenom ett antal tidningar även kinesiska trots sin knaggliga kinesiska.  Han kunde genom att han läste många morgontidningar från flera olika världsdelar få fram sammanhangen när det gällde de internationellt mest heta och spridda nyheterna.  Det var lyckliga stunder. Han förstod verkligheten, förändringen och vad som skillde den från det som en gång var. Kanske detta också var en illusion men under läsningen så kom denna intensiva starka upplevelsen till honom. det var en upplevelse av förankring i verkligheten, den globala!Han blev stärkt av den upplevelsen.  Han hörde långt bortifrån en kvinna som skrattade högt, ljust och starkt. När han hörde ett sådant skratt tänkte han ofta att hon kan vara mycket hjärtlös.  Sara har ett diametralt annorlunda sätt att skratta på. Det var ett varmt mjukt skratt som fick honom att förstå att hon var empatisk, förstående, inkännande och hade stor förmåga till  inlevelse.  Det ingjöt i honom trygghet och frid. Bara hon inte krävde för mycket av honom så där som han fått för sig att hon kunde göra. Han ville inte gå i ett ledband. Han ville inte bli uppfostrad.  Om han skulle förändra sig ville han själv komma till en sådan insikt.  Kanske att dagens mediastrukturer, särskilt dator och internet, som var så uppenbart regelstyrda strukturer som absolut inte gick att bryta mot om man ville bruka medierna, kan vara upphov till att det uppstår emotionell  iskyla. Det skapade kanske en hjärtlöshet hos den moderna människan. Var det detta som gjorde att också sättet att skratta förändrades. Kunde s.kk. hårda skratt utvecklas som han hörde precis i tesalongen.  När fler och fler blir tillvanda att kommunicera mer och mer i färdiga, styrda regler och strukturer så blev det kanske bara så att förmågan till empati inte längre utvecklades. Någon eller några har tänkt och känt istället för användaren som inte längre hade bruk av sådana egenskaper och färdigheter som empati, inkännande, förståelse. Förmågan att bry sig om andra medmänniskor blev bortglömd. Istället ersattes detta med stora ofantliga rika kunskaper i att hantera och lära in regler och en enorm kunskap utvecklades i hur färdiga strukturer gick att bruka och konsumera.  Kunskapsutvecklingens bristande emotinella dimension kanske förstärktes av det stora inflödet av alla enkla texter från reklamens alla budskap.  Sökande och prövande processer blev för djupa och man bara skratade eller ryckte på axlarna åt sådan djupa sökande projekts trevande efter sanning utanför de färdigförpackade normativa seanser. Han tänkte också  på sin kropp i en kroppsfixerad samtid och funderade på hur han ville att den skulle se ut som så många andra? Som Bruce Springsteens på hans musikkoncert på Nya Ullevi i Göteborg. Han kom ihåg löpsedlarna "träna din kropp så att du får en likadan kropp som Bruce! Var Bruce symbol för en ny tidsuppfattning om vad det är att vara människa?  Vår kulturs fokusering vid träning av våra muskler till skillnad från förr då man lade mer vikt vid att organen fungerade. Han tänkte på det gamla talesättet "bli vid sunda vätskor".  Kanske hade denna muskulösa idealisering tillssammans med inplimenterade strukturer inom datorteknik, Internet och sociala medier lockat med att erbjuda konsumtion av ett nytt fantastiskt känslolöst univers. Han fabulerade kanske eller som en travesti på ett åldrigt talesätt: Han tänkte i nattmössan! Dags att vakna eller var han vaken?