Följetong del 119:puh!

Professorn kände att han fastnat i något som kunnat likna det sårade barnets sinnesstämning. Han beställde  in te. Han mötte många blickar från en kines som satt på andra sidan av lokalen och som tittade ursinnigt på honom länge. Var det någon helig plats han besudlat eller? Efter en längre tid eftersom mannen fortsatt att ursinnigt och vancettigt ilsken med röda ögon fortfarande stirrat ilsket på professorn beslöt Gunnar sig för att gå fram till kinesen och se vad som hände. När han kom fram till honom hade han lagt märke till att det satt en oerhört förskrämd och rädhågaen kvinna i annars det  i övrig så manliga sällskapet som den ilskna kinesen omgav sig med.Han låtsades känna henne. Går det så går det! -Hur är det! -Inte så bra! -Skall vi ta en promenad! -Ja! Hon reste sig och de gick gemensamt ur lokalen. Han anade att det manliga sällskapet var i en mordisk sinnesstämning. -Skynda sa hon och visade honom in i en närliggande butik som de passerade genom och lyckades osedda komma ut på en annan gata! -Puh! -Ja! Det kunde gått illa! -Ni är en modig man! -Ni är en ännu modigare kvinna! -Jag var livrädd och det gav mig konstigt nog förnyad styrka! -Jag bor i närheten om vi vill sätta oss i säkerhet? -Mycket gärna! Hemma hos honom kokade han te och bjöd henne också på nybakta scones. De talade hela natten om livet, kärleken och döden.  Nästa morgon när han vaknade och såg på henne där hon låg bredvid honom tänkte han på att hon var honom mycket kär. De tillbringade nu mycket tid tillsammans och kände sig snart som ett par.  Han undrade tyst för sig själv  hur det skulle vara att flytta till Shanghaj för gott. Han hade sett en teateruppsättning på Stadsteatern i Sverige som skildrade hur kineserna tar över Sverige mer och mer. Inte mer än rätt att han tar över Shanghaj och kanske till och med gifter sig med henne. De kunde skaffa sig det enda barnet de skulle få  lov att ha och leva ett underbart liv tillsammans. Han blev tårögd när han tänkte på hur bra det kunde bli. Han förstod att han var störtkär i henne. Hon kallade sig Sara. Fortfarande hade han svårt för att uttala henens riktiga namn. Han såg på henne ofta. Hennes vackra ansikte som han först haft svårt att uppleva attraktivt men nu efter en tid bara framstod som skönare och vackrare för varje dag.  Hennes mycket tunna och magra rygg som man tydligt såg ryggraden framträda så tydligt på när hon nu låg vid hans sida. Hennes höfter som var små och nästan helt oansenliga men rörde sig med en sådan fart att han inte visste om han upplevt någon så snabb tidigare. Hennes framsida hade han älskat med på det mest sinnliga sätt. Hennes bröst som var små och mycket smala, hennes mage som nästan var så liten att han undrade hur hon kunde äta så mycket som hon gjorde. Hon var nästan alltid hungrig. Hennes höfter fram hade han lärt sig uppskatta fast det såg så annorlunda ut utan att han kunde sätta fingret på vad det var som skillde.  Allt var honom så kärt att han dånade bara han anade att hon var på väg för att stanna hos honom. Hon berättade mycket för honom om Shanghaj och om Kina. Deras älskog hade varit så oändligt långsam och trevande. De hade sökt sig fram som om de var två varelser som kom från olika solsystem. Hon från Vintergatan! Hans mun hade utforskat varje del av hennes kropp och hon hade gjort henne till en del av honom. Hon hade tålmodigt förberett honom när hon såg att han förvirrat sig i det främmande landskap som hon erbjöd. Hon hade ibland upprört varit på väg att avbryta när hon inte känt sig bekväm med hans ömhetsbetygelser men ångrat sig och blivit kvar och stått ut tills han hittat hennes rytm, känsla och ärliga svar på hans uppvaktningar.  Han förstod det som att hennes magra kropp nog var ett tydligt tecken på att hon lärt känna svält. Gunnar hade aldrig svultit. Han hade självklart alltid kunnat öra sig mätt varje dag. Men det hade inte Sara kunnat göra! Han beundrade henne för att hon klarat av att överleva sådana strapatser. Jäklar vilken känslostorm hon satt igång hos mig!