Följetong del 131: Evert Taube

Det nog var så att jag var ett oönskat barn. Ingen vill ha mig! Min älskade far var en typisk nomad. När han till slut tog på sig plikten att bli familjeförsörjare försvann hans charm, skönhet och styrka med ens! Han blev tjock, sur, nervös och arg. Muskulös var han fortfarande och förblev det livet ut men nu också fet. På dödsbädden återfann han sin humor, skönhet och blev smärt på ett stiligt sätt. En tid därefter på dödsbädden i sin brottning med dödens käftar förlorade han både synen, talförmågan, förmågan att äta och dricka. Svälten och törsten plågade honom var och varannan minut. Han fick profetens aura kring sig. Hans ickeseende ögon blev så ljusa och han tittade ut mot ljuset som kom in från fönstren i fjärran långt bort. Han blev vackrare och skönare. Jag kände att hans närastående död blev en allt större tyngd som var obehaglig. Min bror och mor ville nog helst ockupera honom fullständigt. Det klart att det fanns pengar med i spelet men inte så mycket. Dem brydde jag mig inte om. Det kändes för mig som att hoppa från tuva till tuva. Det kändes som att slänga sig ut från en klippavsats rakt ut i rymden. Det mesta är för sömnigt just nu i början av oktober. De flesta verkat förlorat sansen, balansen och har gjort det roliga till något tråkigt. Det som kvarstod var att få igång något som var väsentligt. Men vad? Det svindlande? Att studera Paris centrala gatunät. Så mycket historia som är bortglömt och nu helt betydelselöst. Ett ansikte som svischar förbi, anekdotisk, nära och omedvetet. Att uppskatta det minsta i nuet, upplevelserna som blev i framtiden det största. Du ligger där på lit parade och bildade en epok som flyter bort i riktning mot graven. Vad betyder min närvaro där, hos honom, min far? Ett stycke minne som möjligen kunde ha berättat något om mig försvann oåterkalleligt. Professorn satte sig och speglade barnasinnets lust på äventyr. Hur skulle du käre Far kunnat levt på något annat sätt. När så många tjocka paddor satte sig runt bordet och skrek i högan sky av förtjusning över sin egen förstockade stelhet. Det var stört omöjligt att överösta ett sådant buller och sådana skräm. Knepet blev att ge sig hän med livet som insats och motverka den förstelning som hotade att sprida sig. Det tykna tonfallet blev det enda som dominerade. Hur står de utmed sådana maner? Vart tog företaget vägen? Det som handlade om att bry sig om varandra! Jag tror väl inte att det är helt försvunnet men... Så länge det finns sådana som vägrar fortbilda, vägrar söka efter nya kreativa lösningar, även om det verkade farligt eftersom det innebar att man måste söka på egen hand, och istället bara ironiserar sig fram, sådana bromsklossar förhondrade och innebar säkert att det kan det dröja ett tag till innan det vänder. Jag sjöng för min gamle far som inte längre såg eller kunde prata och som hade en sådan kort tid kvar. Blindheten och oförmågan att tala hade kommit för några dagar sedan. När jag sjungit sade han jaaaaaaaaaa! Det hade varit mycket svårt att få lov att få tid med min far. Alltid var det något som kom emellan och störde. Därför blev inte det väsentligaste sagt. Nu blev det framfört melodiskt med innerligt hopp om mirakel. Gunnar hade suttit bredvid sin stumme och blinde far. Han hade haft många gråtatacker vid dessa tillfällen. Han förbannade dem, gråtatackerna, att de tog hans tid från honom nu när hans far var på väg bort. Han insåg att han inte varit flitig nog. Han skulle lärt sig alla Evert Taubes sånger så att han kunnat välja och vraka bland dem för att förgylla dess stunder med underbara melodier och sånger för sin kära far! Det fick bli sången " Min älskling du är som en ros"- Far sa jaaaaaaaaa när han sjöng den. Han ville ge mer men kunde inte ge mer. Det var sonens nederlag som han inte förlät sig. Det var tungt att bära! Fan! Han ville ge mer! Bild 1: Det syntes i replikernas befallande uttal att personens ego var angripet av den lilla världens despoti. Kvinnorna anbefallde mera av det lilla så att vi slipper bry oss. Bild 2: Om vi bara får sitta och känna oss förnäma så är vi nöjda. Den äldres regida ryck när verkligheten överraskar är så komisk. Den äldres tomhet i sin träskalle som bara är tom och hagalen. Den yngres rädsla som sprakade tonalt, röstmässigt, den mittemellan gamla fånen som hela tiden skulle skoja med allt och alla. De vore inte mer värda än fisen i den afrikanska äldre kvinnans offerbädd i ett afrikanskt land. De starkaste skamkänslorna styr oss så in i helvete. Hur befria mig från dem?