Följetong del 133: Vikingatiden

Det fanns en inre styrka härdad av generationers slit och mirakulös överlevnadsförmåga. Det var kanske ända från tiden före då vikingar bebodde Götaland och Svealand. Denna stenhårda mentalitet som när den förenades med muskularitet gav för handen en närmast hövdingalik intelligens. Han hade blivit motarbetat först från nära och kära. Gunnar var tre år och gick fram till prästen för att se vad prästen gjorde när denne stänkte vatten på ett litet bäbyknyte. Gunnar blev förmanad å det grövsta. Denna incident användes ofta senare som ännu ett exempel på hur han redan tidigt ville "gå iväg" . Och Gunnar kände ett sting av dåligt samvete som ofta så lätt blir resultatet när någon skuldbelägger sin nästa. Han kunde känna sig plågad när han tänkte tillbaka på sådana intermezzon. Han upptäckte tidigt att han ofta i sin barndom under uppväxten allt som oftast blev övergiven utan att han förstod varför. Han drack ett glas vatten när han kände att det snörpte till i halsen vid tanken på den behandling som han blivit utsatt för när det var som värst. Det fanns trevliga minnen. Som när han, ca 6-7 år och var tillsammans med sin farmor och de promenerade tillsammans in till Borås torg i höjd med posten. Plötsligt pekade den lille pojken Gunnar på något där uppe och hans Farmor Ella tittade upp och hoppade högt av förskräckelse. Hon förebrådde honom för att han pekat på den jättelika statyn och därigenom skapat en situation som inneburit att hon blivit så skrämd. Hon hade aldrig noterat den statyn förut men nu hade hon sett den på när håll och med skräck. Detta gjorde honom också lskuldmedveten. Ibland innebar dessa skuldbeläggande att han kände att en dov, trög, dysterhet infann sig som bet sig fast i hans sinne. Alla dessa förklenande omdömen som tyngde honom och som var svåra att göra sig av med. Han hade gjort ett busstreck som man påminnde honom om. I grundskolans mellanstadium i Norrbyskolan hade eleverna i klassen placerat häftstift på varandras stolar och det hade den gulliga, söta lärarinnan haft överseende med. Han fick den brillianta idéen att eftersom hon som han var lite förälskad i tyckte leken var rolig så skulle hon också vara med ileken. Han lade därför ett litet häftstift på hennes stol. Och det gjorde honom glad när han tänkte på att den söta, vackra lärarinnan skulle sätta sig på den stolen. Men det tyckte inte hon och det renderade honom ett brev hem till sina föräldrar. Hans mamma blev mycket upprörd och påminde honom om detta tilltag många decennier senare som ännu ett exempel på hans bristande karaktär. Det gjorde honom ont att hans missbedömning av läget gjorde att han behandlades som en sämre sorts människa. Ibland blev det bara för mycket och då infann sig ett lugn som kom och överraskade honom och han bara kunde förklara med sitt ursprung från kanske vikingatiden.