Följetong del 136: Sakernas tillstånd

Samspelet i vårt Sverige bland de fattiga av idag är av det dyngsura slaget. Fattiga strider med fattiga och ingår i små sällskap som kan kallas nätverk. I nätverken dyrkas illusioner om hur det nya samhället skall byggas med några få enkla grepp. Det krävs stora tag för att häva sig upp ur sådana leråkrar. Och dialogerna måste ersätta monologer! Samvaro över nätverkens gränser är ett måste. -Det är ett jäkla vinkande! -Va? -Vad ska det var bra för? Vinka? -Vänligt? -Va? -Snällt? -Pyttsan! Predikandet verkar vara något obotligt mänskligt. -Är det mesta oförståeligt? -Ju äldre man blir desto mindre fattar man -Hur då skriva så att man förstår? En ensam röst som sitter och tittar ut i mörkret och ser sin barndoms hemtrakter långt bort i horisonten. Smärtan över att vara vid liv är att jämföra med en kniv som är instucken i veka livet och långsamt vrids runt. Smärtorna kommer i stötar och avtar inte utan snarare tilltar ju mer krafterna avtar. Sinnesintrycken var många hos Gunnar och det förflutna hos honom i form av det han mindes hade vikt undan och lagt sig till ro i glömskans rike. Istället pockade samtidens misslyckade världsfärdspolitik på med alla fattiga människor som tyst bar sitt armod och protesterade endast i sömnen med någon förvriden och kaotisk dröm om något skevt händelseförlopp som berättade om att sakernas tillstånd var dåligt.