Följetong del 135: blygsel

Professorn hade länge kämpat med blygsel. Han kunde ibland känna en oförklarlig blygsel som drabbade honom så kraftigt att han knappt kunde stå upprätt än mindre gå. Det kunde finnas några förklaringar. Hans barndoms ständiga utsagor och predikningar som handlade om hur omöjligt allt var. Också det som lite slarvigt benämdes som tyskt av en del. Det tyska togs alltid fram lite skämtsamt som exempel på hur man kunde tillåta sig att köra över underhuggare på ett hänsynslöst sätt. Det tyska förenades gärna med något gott motiv. Idag t.ex. med lokal produktion eller ekologi. Det var samma fanatism som en gång kännetecknade nazityskland och som fortfarande hade sin lockelse som ett sätt att gadda ihops ig för att få sin vilja igenom hur dumt det än var. Nu när höstmörkret lade sig som ett hopplöshetens täcke över alla kunde de mest unkna dunster uppstå i det regniga färglada höstlandskap som denna årstid innebar i år. Den fattigdom som brett ut sig fick många i förtvivlan bli fanatiska och hänsynslösa för en brödbit. Och de besuttna såg skräckslaget på hur svälten bredde ut sig och de skyndade gömma sig i dekadanta miljöer som erbjöd verklighetsflykt. Han hoppades att det skulle öppnas en ny möjlighet för vår civilisation än den som var förhanden just nu. Det hade börjat med klappjakt på de äldre som allt som oftast ifrågasattes och hamnade i misär som det verkade av en slump. Det kunde var ett gift par där den ene dog och den andra saknade ekonomi för att fortsätta att bo kvar. Och ingen ny billigare bostad fanns att få tag på. Det verkade bättre att dö. Och då gjorde hon det. In i vårdsvängen med de äldre. I dagens terrorliknande vårdmiljöer dog man snabbt. Ättestupan av modernare snitt.