Följetong del 132: Hård

Det var som det var och ingen idé att sörja över detta. Här hoppade inga halta löss. Även om det fanns historier. T.ex att när han var två månader och man överlät passningen av honom till fars mormor som då var 77 år och sju år senare när han var 7 år passade hon honom fram till en vecka före hennes död. Min farfar brukade handla mat till henne på lördagar. När han en lördag stod på trappen och bultade på dörren kom hon inte och öppnade som hon brukade. Värden tillkallades. När de öppnade dörren låg hon död i sin säng med bibeln uppslagen. Hon brukade läsa i den boken innan hon somnade på kvällen. Det var kanske bergspredikan som intresserade henne? Det kunde ha gått illa som hans mor påpekat och då tänkte hon på passningen av mig. Men det gick ju bra så då var det ingen idé att gråta över spilld mjölk även om det kunde stocka sig i halsen ibland när han tänkte tillbaka på sin barndom. Han bodde senare en kort tid hos sin farmor och farfar som hyrde en våning i en annan villa i Villastaden på Villagatan. Han mindes att han hade varit utomhus och cyklat och haft roligt när han hade cyklat på en cykelhopbana och blivit bortkörd och jagad av en värsting. Han var storväxt och stark men mot denne elaking hade han inte en suck mot. Han sprang in till sin store starke farfar och beklagade sig. Farmor hade uppfodrande sagt till farfar att han minsann skulle ge buspojken en uppsträckning. Farfar for ut för att göra sin plikt men vände hastigt på klacken när han munhuggits med den fräcke mobbaren. Farfar hade snabbt förstått att det nog skulle sluta med handgemäng och det hade han ingen lust att delta i. Han var muskelös men gillade inte att slåss och särskilt inte med en som han hastigt bedömt som en ungdomsbrottsling och bråkmakare. Det visade sig senare att hans uppfattning om ungspolingen var riktig. Det var en ökänd knatte som gärna startade slagsmål med vem som helst. Men Gunnar hade svårt att smälta att hans farfar så snabbt hade vänt från frustande lust att försvara sin sonson till att ömkligt bara avbryta anfallet och retirera tillbaka till hemmet. Därefter hade farfar lugnt tagit fram sin pipa. Tagit fram en piprensare rengjort pipan noggrannt. Han hade omsorgsfullt stoppat den med Tidermanns tobak, den gula, tänt på tobaken tagit några långa djupa sörplande bloss. Sedan satte han sig på sin favoritstol och konstaterade troligen att det löser sig säkert. Gunnar fasade för vad som skulle hända honom när han nästa dag skulle till sin skola. Han visste att pojken gick där men det hände inget alls så det verkade som om farfar ändå lyckats sätta sig i respekt på något sätt. Alla hade respekt för hans farfar. Det var något med farfars uppsyn, ansikte och seniga långa kropp med långa håriga armar. Han såg farlig, stark, väldig och intelligent ut. Och som hans kusin Uno, bonde, en gång sa: -Din farfar var hård. Han vek aldrig undan i onödan. Det skall du veta Gunnar.