Följetong del 130: humana möss

Han tyckte det var spekulativt att förändringens vindar blåste så starkt rakt igenom honom. Han ville förändras samtidigt som det faktiskt förvånade honom när det fanns så mycket som inte förändrades alls. När han återigen satt vid forsen bredvid det gamla torget och återkopplade till dunkla minnesfragment som nu fyllde honom med glädje. Han ville fylla i minnesluckorna för att han önskade för en tid bli kvar i den tiden. Minnesbilderna var från den tiden då han var så ynkligt liten och barnslig att han knappt visste om att han fanns. Han var på den tiden en liten kille med fullständigt inre kaos utan att veta om det. Han stapplade fram i livet. Hans farfar som följde med honom till frisören och beodrade att hans gulliga blonda hår på honom, femåringen, skalades bort och det blev inget hår kvar på huvudet. Och hur detta skapade kaos hos hans mor som upplevde den hårklippningen som en katastrof och ännu ett bevis på vilken usel människa hans farfar var. Medan han själv fortsatte att beundra denne kraftkarl och absolut ville ha precis likadan frisör. Berättelserna om alla katastrofalt många felen som så många hela tiden gjorde fortsatte att kanta hans uppväxt och formade en dubbelhet i hans värdering av mycket som han upplevde. Det han tyckte om bedömdes ofta egentligen vara omdömeslöst och helt uppåt väggarna enligt de andres sätt att se på det händelserika förloppen som lyste i ett särskilt positivt skimmer för honom. Dessa värderingar fanns nu inte mer. De var nu upplöste. Han förvandlades till hans utskällde far, farfar, farmor och morfar. Det var som om de alla skulle få upprättelse genom hans metarmorfos. Det tyckte han bara mer och mer om. Han längtade ut i den stora världen för att utsätta sig för världen och därigenom upptäcka hur denna nya förvandling hos honom och vilka konsekvenser det skulle få för honom. Även om det kände som när han satt på det fina ångbåtscaféet i Klippan i Göteborg och att det gungade lätt då och då! Att det liksom flöt omkring under honom oroade honom. Ofta när han skulle ta upp t.ex. mobiltelefonen kändes det som om han inte kunde hålla fast den. Som om den skulle glida ur hans hand när som helst. Han körde runt i regnet i en leasad bil och bara lät sig falla ned mot en punkt som han anade fanns någonstans. Han mindes ansiktet på sin far och hur det liknade hans farfar. Den runda, avlånga hakan de något infallna kinderna. Både lite främmande och mycket vackra. Han hade strukit sin far över huvudet och hållt honom i hans fortfarande mycket kraftiga och starka hand länge. Han körde rakt ut i periferin från centrum med bilen! Det gällde att undvika svåra partier i trafiken så att hans företag inte gick i stöpet på grund av att hans krafter sinade. Han kände att det förflutna och speciellt alla negativa influenser började ta in mark i sin förföljelse av hans nya uppsåt. När han tidigare vittjat en human musfälla som han satt ut på grund av den stora massinvasionen av möss. Såg han att den ena musen ätit upp den andra. De båda rejält stora ostbitarna som han lagt där fanns det inget spår av. Det var en glupsk mus. Sådan känner jag mig också! Och känner vilda möss till humanitet? Det fanns dagar som ingenting fungerade och han bara satte ena foten framför den andre och bara kunde hoppas på mirakel! Då förstod han inget alls av den av honom påstådda metarmorfosen av honom själv. Han kunde brottas med skuldkänslor som egentligen var främmande. Vem hade lagt ner dem hos honom. Han visste att det alltid fanns ett skvalpande överallt med sådant. Det var för honom så meningslöst att ägna tid åt en sådan sysselsättning. Han förstod inte varför man skapade sådana scener. Varför ha sådana plattformer att man mest funderade på vad den andre skulle göra. Hur den andre skulle uppföra sig. Vilka regler den andre skulle följa! Istället för att bry sig om vad man själv gjorde, skulle göra och vad som var roligt för sig själv. Det pågick en oerhört stor andrefieringsprocess av allt och andre. Bättre att göra något för sin nästa än att göra allt för att hindra denne. En stigmatisering av den andre! Det fanns något i att ständigt vara på resa. Det måste vara svårt att stigmatisera geografin om man ständigt var på resa. Förr kunde man stigmatisera resandet. Ett sådant tydligt exempel är jagandet av resandefolket som man förföljde. Idag kan det vara svårare och man kunde idag också lättare resa i fantasin. Den var omöjlig att komtrollera! Han körde hem för att fantisera i lign och ro.