Följetong del 138: allt flyter omkring

När jag såg på fotografiet min far ligga avliden kände jag inte igen honom. Desperat började jag söka efter något som gick att komma ihåg. Det var bara några timmar sedan hans liv flytt och redan var han omöjlig att känna igen. Han hade hungrat och törstat ihjäl. Levercancern hade förändrat hans utseende. Jag ville ändå känna igen honom men kunde inte det. Minnet återvände när jag kände igen hans tinning, panna och hår. Detta hade icke förändrats så mycket. Nu vet jag att det är du fast du är död. Snart kommer minnet av dig bli något annat än det var. Min far är död! Det går att leva med! Men det känns! Jag var med på fotona med min döde far.Mina ögon är märkligt döda där. Det är som om jag tar över pappas död och gör på så vis att min blick blev död. Det ser annorlunda ut. Jag är lite annorlunda. Allt känns främmande! Detta nu visste jag inget om. Ändå liver jag bara på. Livet går mer i moll nu. Mina steg blir dimmiga. Det blir merungefärliga fotnedsättningar därför att det finns en ny vibration inne i mig. Denna darrning skapar osäkerhet var allt finns. När foten kommer att nå marken. Allt blir otydligare nu. Det finns en upprorisk ande som kräver att fadern skall leva så länge sonen lever. Sonen vill inte leva faderlös. Det har tillkommit en ny smärta som inte fanns där förut. Det känns som om det bränns lite var stans. Kontakten med verkligheten har försämrats. Jag trevar mer omkring nu. Vad är verkligheten utan min far? Min längtan finns det ingen mottagare för längre. Jag har flyttat några steg till fram mot den avgrunden som blir mitt slut någon gång i framtiden, Det är nästan som om jag är avundsjuk på min döde far. Han fixade det så bra. Och nu så är han inte längre och våndas heller inte mer. Så skönt det verkar! Själv förstår jag inte längre vad det är som sker med mig. Jag förundras över hur allt bara flyter på som om inget har hänt. När det som hänt påverkar mig så mycket. Allt är mycket obegripligt för mig. Idag när jag gick in till Handelshögskolan förstod jag plötsligt inte meningen med studierna för de umga studenterna som jag mötte i huvudentrén i denna ärevördig byggnad. Det var som om det fanns en lättja överallt som hade smygit sig in som innebar att de flesta mest flöt omkring utan att ha någon förankring i det som de gjorde. Jag hoppas att det bara var inbillning! Jag ringde en kompis som berättade att han hade varit i tvättstugan och han hade gjort god mat till sig. Det hade varit så lugnt och fint och han hade varit på så gott humör! Vi började småprata. -Det är konstigt att det ska var svårare at finansiera och få lov att studera när man är äldre -Det verkar som om allt man lärt sig och lojalt inordnat sig i skall leda till att när man blivit äldre skall man spela golf och boule. Hade man vetat det hade man kunnat strunta i mycken lärdom och istället övat sig på golf och boule. Då hade man inte haft några andra krav på tillvaron. -Direktörerna år nog rädda! -Därför vill de hellre ha yngre som de lättare kan lura. -Ja så är det! -Varför skall man spela boule i upp till fyrttio år bara för att man blivit äldre. Det kan väl de yngre göra istället så kan vi äldre få studera. Lära oss om EU, data, historia, franska,statskunskap. -Förr ville man något med samhället! Det blev en hel del konstigt. Man förstod inte bättre. Men det fanns en vilja till att göra något riktigt bra av samhället. Nu är det bara pengar som styr och de flesta blir utan eftersom tävlingens regler är att det skall finnas fler förlorare än vinnare. -Ja men när vi började prata var jag på gott humör men nu är det goda humöret inte längre det enda. Vi bara gnäller nu! -Samhället efterfrågar oss inte längre. -Det är för jäkligt men humöret har blivit sämre nu än det var ibörjan av samtalet. -Bäst vi inte talar mer om samhället. Då blir vi snart bara på ännu sämre humör.