Följetong del 134:monologerna

134: monologerna Han mindes en vass röst som sökte efter svagheter. Han saknade erfarenhet av att vara uppbackad. Redan som liten hade han upplevt uppförsbacken som den bästa metaforen för hur livet tedde sig. När de långa monologerna svepte in honom, lyssnaren, i en värld som tillhörde en annan värld. Då kunde han känna hur världen blev en omöjlig plats att vistas på. Det fanns ett cirkulerande resonemang som vilade på upplevelsen att världen är ganska ond. Misslyckandetn var ofta förekommanden och det gällde för honom att värdera det lilla positiva för att inte helt förpassas till de glömdas rike. Han minns när hon stod och slog omkring sig i ilska över något som han gjort och inte längre kommer ihåg. Den starka vreden som var ett uppstiget hat inifrån tog bort möjligheten för trygghet. Alla tal som krävde att allt måste bli annorlunda bedövade upplevelsena av frihet, kärlek och hopp. Moraliteterna som ströddes ut gjorde allt omöjligt och det fanns aldrig på riktigt någon möjlig försoning med verkligheten. I detta mörker växte obändig lust efter liv och frihet. Fortfarande kunde han känna törst efter mer öppenhet och ljus. Det fanns inte längre mer att reflektera över när det anbelangar det förflutna. Allt var fullbordat och dags att lämna detta för att vara upptagen med att se och erfara nytt. De långa monologer fortsatte trots att det inte längre engagerade någon lyssnsre. Så att säga utfördes de av bara farten. Han gick omkring i mörkret på hans odlingslott utanför Göteborg och grävde i den översvämmade jorden. Det hade regnat ofantliga mängder de senaste månaderna. Då kända han en obändig lust och styrka. Han hade rödbetor, morötter och purjolök att skörda. Någon tomatplanta, gräslök och lite kryddväxter även. I mörkret med spade klafsande omkring på den översvämmade odlingslotten och det kändes bra. Så är livet varken mer eller mindre. Klafsa på bara i leran och njut av varje sekund medan musklerna arbetar.