Del 14:illusionen runt Järntorget!

Bysten Dan Andersson stod där ensam och frös på Järntorget i Göteborg. Det var kallt för att vara i början av maj. Människor satt ändå utomhus och frös också när de satt på caféet pipan. Torget låg där så stilla och grådaskigt. Ingen färg så långt ögat nådde. Arkitekturen liksom gjorde sig osynlig och otillgänglig. Oändligt många var alla de spårvagnar som färdades förbi och retade upp flanören och hans blick med sin tråkighet. Flanören tänkte att det är märkligt vad människor utstod bara för att kunna äta sig mätta och sätta sig på café och ta en kopp kaffe, caffe latte eller snarlika drycker.
Långgatornas märkliga övergivenhet mildrades av restauranger, caféer och butiker och gav alltihop en småstadsprägel. Det var nästan som om man kunde ana att skolläraren och prästen i byn skulle ställa sig på torget och göra en insamling till bygdens kyrka.

Men det var bara en illusion. Under den idylliska ytan bullrade det rejält. Men det kan vi lämna där hän. Det gjorde nämligen de boende i dessa trakter. De ägnade sig mest åt att driva omkring när de var lediga från arbetet. Umgås med varandra och lekfullt hoppas på att en dag den stora förändringen skulle komma av sig själv med stora rikedomar och stor frihet åt alla.

Den magra bysten Dan Andersson skulle egemtligen fungera som en påminnelse om den viktiga kampen för rättvisa och demokrati. Men nu var de boende mycket mer intresserade av att dricka vin på någon terrass än att demonstrera mot förtryck och orättvisor. Därför lämnar vi dessa frågeställningar där hän också! Vad blir det kvar då? Inte mycket som var värt att skriva om egentligen!

På Hagabion, Folkets bio, serverades vin och man hade öppnat uteservering där också.
Hagabion gjorde att man faktiskt kunde ana en annan inriktning. Var det ändå så att det mullrade en hel del i kratern?

Men det gick åt mycket vin och öl för att kratern skulle föda nya idéer. Och vad hände med idéerna när ölet och vinet druckits ur. Förlorades de i kraft och blev de fokuserade samtalen om förändring också gråa och ointressanta?

Detta funderade flanören på när han motionerade gata upp och gata ned. Man måste hålla sig i form brukade han säga när han skulle förklara varför han for omkring som en skottspole i området!
Duvorna på torget, affischerarna som marknadsförde någon konsert, de avstigande och påstigande som de kommunala transsportmedlen utspydde och tog in. Allt och alla verkade som om de vistades någon annanstans än i vår hypermoderna kultur. De var alla nostalgiska och drömde sig bort till ett Sverige för länge sedan som aldrig funnits men man trodde det hade existerat en sådan tidsperiod.

Det var ett behagligt tidsfördriv för flanören att insupa sådana stämningar. Humöret blev bättre och nervositeten minskade! Tiden gick snabbare och det kändes som om vingudens närvaro blev starkare. Hur länge kommer detta att bestå, tänkte flanören? Han var nämligen på spaning efter något som han tyckte hade förflyktigats. Något han tyckte mycket om! Det var hans egentliga huvuduppgift i livet. Allt annat gjorde han bara för att samhället tvingade honom till det.