Följetong del 19: vindilning

Han darrade till när han tänkte på det han varit med om! Flanörens enda tröst var att han inte hade gjort något annat, egentligen, än att bara blivi så oerhört trött. Han började vandra bort mot Lilla torget. Det var inte många han mötte. Ju mer han gick desto ensammare kände han sig. Han kände sig rädd också för andra människor. Han fortsatte dock att gå trots detta.  
Han tittade på husfasaderns i de gamla stenhusen byggda under den högkonjunktur som en gång handelsmännen skapat. Det var enorma förmögenheter som samlades här på några få kvadratmeter. 
Han fortsatte uppför Västra hamngatan. Nu började det bli rejält tråkigt att promenera. Det gamla Ströms passerades.  Han svängde in och förbi pedagogen och vidare fram till sist till Haga och Haga Nygats. Här var det fler människor. Och han visste att här flödade vinet och ölet i strida strömmar. Han tänkte: jag måste vara världens moraliska människa men jag vill varken ha vin eller öl!
Han var nu så deprimerad att han bokstavligen knappast orkade lyfta fötterna. Han förstod nu att han nu var drabbad av svår leda. Han förstod varför så många sökte tröst hos Dionyssos ädla drycker när tristessen blev för svår för det arma människosläktet. Han tänkte på sin vän teaterregissören som avlagt ett nykterhetslöfte till sig själv. Det var det enda riktiga i denna jämmerdal. Människans lott är visserligen att lida men det kam man göra nykter lika väl.  
Skall man vara en usel krake, fattig och dum så kan man åtminstone hålla sig på benen utan alkohol. Han började nu se sämre också. Han såg dimmigt och halsen började snörpa ihop sig. Han kunde knappt andas. Han började bli desperat. Magen gjorde också uppror. Han hittade, stapplande till en parkbänk av sten mittemot café Jakob.
Han satt där på bänken och kämpade för sitt liv. Nu tyckte han mycket synd om sig själv. Han började förbereds sig för döden. Nu hade han inte kunnat andas riktigt på länge. Han tyckte det var för pinsamt att be om hjälp. Han började tänka att det var inte han som hade bestämt att han skulle födas och inte var det han som bestämde över döden heller. Det hade börjat blåsa en kall vind över Haga. En vindillning gjorde sig loss från det stora lufthavet som hade börjat att röra på sig. Vindillningen begav sig ned till flanören och snodde sig runt, runt, runt honom. Flanören hade börjat tänka på att försöka leva upp. Han andades korta försiktiga andetag. Han tog lite längre andetag det lättade i bröstet på honom. Jag kan andas igen tänkte han glädjestrålsnde. Jag lever! Han reste sig upp och började promenera mot  Järntorget. Det gick att gå som vanligt igen. Han levde! Och vindillningen hade förenat sig med det stora lufthavet igen. Flanören stod på Järntorget! Han såg klart igen. Allt var som det skulle vara igen. Det är bara att tacka och ta emot även på en plats med ett sådant namn. Ingenting händer men jag lever. Alltid något. Han hade räddat sitt eget liv. Det var något som gjorde att han kunde rädda sii eget liv. Det ingav självförtroende. Nu när han hade räddat sig själv skulle också världen kunna räddas. Och Haga!