Följetong del 20:flanörens fördomsfullhet

Flanören var nu hatisk mot allt och alla samtidigt som han älskade allt och alla och ville rädda allt och alla.
Det fanns inget alls att göra för honom mer här på Järntorget. Han kände sig helt utom all räddning! Ingen kunde rädda honom från att gång på gång drabbas av denna svårmod och handlingsförlamning. Det gjorde rejält ont.

Nu så tittade han sig omkring eftersom han kunde se klart igen. Människor hastade till sina mål. Ingen brydde sig om eller såg honom. Det gjorde ingen! Han tittade på husen, på himmelen, på torgets stenläggning. Det sa honom ingenting längre! Allt detta hade slutat att tala till honom. Flanören och hans blick hade ingenting att varsebliva längre. Han kunde inte bara stå där och glo! Något måste han göra! Han tog fram sin Iphone och ringde till teaterregissören. Men det var ingen hemma hos honom. Teaterregissören hade ingen mobil!
Vad skulle nu ske med flanören? Kommer han att kunna ta sig vidare från Järntorget, Haga och vidare till något annat! Just nu vet ingen någonting!
Flanören började tyst dikta samtidigt som han skämdes för att han inte hade något mål längre!

Jag är en människa
Det är ingen stor sak
Ändå så tycker jag
Att jag är viktig
Fast jag vet
Att jag är värdelös
Fattig
Dum
Stum
Stum
Stum

Han började ändå gå mot Feskekörkan! Han passerade Teater Uno. Gick upp för Kungsgatan och vidare ned för samma gata. Överallt fanns dessa tråkiga byggnader! Gamla elverket, tråkiga låga hus längre fram på Kungsgatan! Det fanns väl inga arkitekter värda namnet som skapat dessa hopplöst trista hus på den tiden. Väl framme vid Domkyrkan kunde han dock inte förneka att den byggnaden trots allt hade något visst. Även om han aldrig fick någon lust eller något begär att gå in i den.

Han hade verkligen försökt att göra entré in till den ståtliga kyrkan men alltid känt sig lika främmande varje gång. Han har vänt i kyrkodörren! Ändå trodde han på Gud och skulle nog kunna gå regelbundet i kyrkan på gudstjänster. Men det hade alltid varit något som hindrat honom. Var det hans fördomsfullhet?

Jag tror han var fördomsfull! Hur skulle flanören bli av med sin fördomsfullhet egentligen. Ingen som vet, ingen som vet, ingen som vet!

Flanören fortsatte framåt på Kungsgatan i riktning mot Östra hamngatan. Han stod där i gatukorsningen och tittade först på NK sedan på Kopparmärra. Kopparmärra lockade mer. Han begick sig dit. Nu hade det kommit riktigt mycket folk. Det var knappt han kom framåt. Han kryssade sig fram. Råkade stöta ihop med någon av misstag. Bad denne om misstag. Hoppades bli förlåten. När han väl var framme vid Kopparmärra svängde han av och gick mot Saluhallen. Han hade en gång varit en av ockupanterna, för länge sedan, som bidragit till att det torget, Grönsakstorget bevarats istället för att det skulle ha omvandlats till ett jättestort