Fantasiföljetongsberättelse del 7:inget särskilt hände egentligen!

Det blev så att professorn och cyckelreparatören aldrig gick ut och
tog någon fika. Det kom alltid något emellan. Denna gång var det
Elfrida. Hon stod med ett levande ljus i vänster hand och
ett slags rislampa i höger hand. Det blev räfst och rätta ting med
professorn. Du kan inte slarva bort ditt liv. Du måste söka nytt
arbete. Jag kräver det av dig.

Du drar dig fram utan att du har några visioner. Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker du skall förändra ditt liv. Det är ingen som vinner på det liv så som du lever det! Allra minst du själv.
Jag skulle vilja se dig mer som en dynamisk person som har en plats i offentligen.
Det du säger är roligt tycker dina jämnåriga kamrater. Men ingen annan. Skärp till dig! Jag kommer be till någon gammal grekisk gud att han eller hon tvingar dig att göra något drastiskt. Hon ställde ifrån sig sina saker och vände sig graciöst om och liksam flög iväg, ut genom den gamla trädörren som mest liknade en museal relik från en svunnen epok. Det var nu något helt annat som kommit i hennes sinne. Professorn stod länge och tittade efter henne och tänkte egentligen inget alls. Han hade återigen huvudet fullt av tankar. Och så blev han samtidigt alldeles tom på tankar. Han rapade ljudligt och tänkte en enda tanke. Det hade han i allafall ork med trots allt. Det är dags att krypa till kojs.