Del 14:: är du go eller!

Flanörens älsklingspromenad började alltid märkligt nog en bit från Järntorgets gettoliknande idyll. Han brukade stå på Lejontrappan, Brunnsparken och brösta sig som en tupp. Där kände han vinden från havet fläkta hans långa blonda hår. Han hade utsikt över hamnkanalen som omgjärdades av de två hamngatorna: Södra och Norra hamngatatan. Kanalen var väl ca 20 meter bred. Det innebar att längre från varandra låg inte hamngatorna. Han stod ofta där och drömde att de båda gatorna en dag skulle förenas till en ny. Men detta hade inte Göran Johansson, stadens tidigare så starka och mäktiga man arbetat för. Istället ville han gräva upp Östra Hamngatan som helt ointressant gick på tvärs och ned till operan. Och hör och häpna där hade han, nere vid älven lyckats med konststycket att få igenom ett beslut att placera ett Pariserhjul, helt anakronistiskt, som inom kort skulle invigas. Göteborg har av hävd kallats för lilla London. Och visst hade andra länders ingenjörskonst också påverkat Göteborg som skottarna, SKF, och Holland med sin kunskap om kanalbygge. Men att tillåta den så förhatliga, nästan revolutionära franska kulturen, Pariserhjul(?), dominera det finaste Göteborg kunde ståta med, Operan, merde, damnd!
Är du go eller? Detta genomkorsade den förvirrade flanörens något svampaktiga hjärna. Han hade tagit sig ett glas vin, eller två på morgonen för att komma i god form för en morgonpromenad.
Nu andades han in och lät bröstet lyftas och sänkas vid trappan som gick ned till kanalens vatten. Han blickade på de gott och vä mer än 100 år gamla husen som löpte längs kanalens hamngator. Den tidens rika borgerskaps socitetshus. Han mindes en historia han hört om någon som växt upp i en av dessa hus. Då, under andra världskriget, bodde Göteborgs rikaste affärsmän, judar, flera, i olika patricierlägenheter i den trappupgångens . Längst ned bodde dock en stenhuggare och tillika nazist som lär ha fått en beställning av självaste Hitler himself, att göra ett segermoment i sten, när den segervisse Hitler väl hadde vunnit kriget. Monumentet skulle ha placerats i Göteborg. Tänk om det hade fått stå där Priserhjulet nu monterades upp. Var hade då Pariserhjulet fått stå. Kanske på någon bakgård i Angered. Hade Göteborg då fått epitet lilla Berlin?

Nä nu började flanören tvivla på om han bara hade druckit ett eller två glas vin. Det kanske var två eller tre flaskor vin istället. Han mindes inte just nu! Han blev nästan föll ned för lejontrappans långa trappsteg och lade sig på avsatsen längst ned i den gassande solen och nedlade sin arma rådbräkade kropp alldeles vid vattnet för att vila sig. Hans hjärna tömdes plötsligt helt på tankar. Det var nog chocken över att han tänkt så mycket på en gång, under så kort tid, fått så många antal tankar samtidigt som gjorde honom helt omtöcknad och så slö!
Kanske att det normalt enbart så upppiggande hälsobringande vinet också bidragit till hans något sömniga tillstånd. Detta kunde de lärde på Göteborgs Universitet, Socialt arbete med professor Ove Serhede i spetsen kunna tvista om någon gång på något av stadens biliotek om de hade lust med det. De var väl för upptagna för sådant simpelt som att fundera över en stackars sömnig flanör av enkel härkomst.
Fint skall det va! Kanske något studieförbund kunde göra ett seminarium om detta. Men det drog väl inte in tillräcklig med deltagaravgifter kan jag tro. Vem vill betala för att deissekera en flanörs sinnestillständ. Tillbaka till verkligheten!

Vad skönt det var att sova i solen på lejontrappan, vid vattnet i solen en förmiddag i maj. Det är ren och skär lycka, harmoni och att likna vid en religiös uppenbarelse. Han sov drömlöst i Göteborgs trygga famn vid dess uråldriga hamn där en gång i tiden segelfartyg lotsats för tbi stora bommen och lag till vid Gustav Adolfs Torg.