Fantasiföljetongsberättelse del 10:Det kan vara bra att resa bort ibland!

Professorn hade nu kommit fram till the Big bang. Han kände sig mer ensam än någonsin när han plötsligt reste sig upp tog mobilen och ringde redaktören. Redaktören undrade artigt om professorn hade löst världsgåtan ännu.

Redaktören hade träffat filmaren i solskenet på Haga Nygatan. Hon hade berättat att hon hittat ett filmklipp som hade glömts bort. Det var från en film om zigenare som hade gjorts av en okänd diamanthandlare. Filmscenen var en actionfilm. Just det klippet sjöng en kvinna in i nacken på en man. Filmaren var så glad att hon lyckats med att lyfta fram detta med att kvinnan sjöng in i nacken på mannen. Det är så lätt att filmklipp glöms bort. Det är som om de aldrig funnits.

Redaktören frågade Professorn om han trodde att hon verkligen hade hittat det filmklippet. Eller sa hon bara så för att imponera på honom. Professorn kände avundsjukan växa inom sig. Vad än redaktören befann sig så försökte kvinnorna ställa in sig hos honom. Han bestämde sig för att byta ämne.

Han berättade om skådespelarens senaste projekt om livet. Redaktören blev lite frånvarande, märkte professorn, när de samtalade om skådespelaren. Redaktören tyckte att ibland skådespelarens projekt var lite svårförståeliga.

Professorn sa: jag har ofta undrat om det är så bra att arbeta som skådespelare. Redaktören fyllde i med att han tyckte att Jan hade en benägenhet, fortsatte han, att rusa på med saker utan att tänka efter. Och han var sedan tyst länge. Innan han sa: han blir så engagerad. Han får starka visioner och läser in sig på dem på ett mycket övertygande sätt. Han reser iväg långt bort för att göra research om han tycker det behövs. Professorn fick för sig att redaktören verkligen var bekymrad över skådespelaren. Professorn försvarade Jan indignerat. Men det är väl bra att göra noggranna kartläggningar och inte bara sitta hemma och läsa serier som fantomen i svenska dagbladet. Båda två visste att skådespelaren just nu läste svenska dagbladet. Professorn och redaktören hade gett bort en prenumeration till skådespelaren som en present till en vän.

Redaktören höll med! Det tyckte han också. Professorn fick en idé och menade att det behövdes nog en räddningsaktion igen för att försöka få skådespelaren att bli mer noggrann med vilka projekt han startar och framförallt ville han diskutera frågan med Jan om det verkligen är så vettigt att vara skådespelare i dagens samhälle. Det finns ju så många skådespelare. Det vimlar av dem. Var han än gick så stötte han på skådespelare. Nya teatrar växte fram som Nya dramatiska teatern, Innebandybaby och you name it.

Professorn sa: vi åker dit och hälsar på. Redaktören tänkte lakoniskt. Där gick de dagarna åt helvete. Han hade tänkt ta sig några lediga dagar och inte göra något. Bara vara! Sagt och gjort. Nästa dag gav de sig iväg på resan till skådespelarens lilla torp som låg långt, långt bort och djupt, djupt in i skogen. Professorn hadde hunnit tänka innan han avslutade mobilsamtalet med redaktören om han skulle ha föreslagit honom att hans kompis kolonigägaren också skulle kunnat följa med. Han som helt nyligen hade genomfört detta så prkatiska med att måla om en dörr i kolonistugan och hade gjort misstaget att stå ute och måla i det vackra solskenet. Också hade det kommit massa flugor och satt sig på dörren och fastnat där. Koloniägaren hade nog också behövt komma bort lite för att få lite distans till tillvaron och inte gräma sig för mycket över att det nu fanns massa fastklistrade flugor på hans kolonidörr. Koloniägaren hade faktiskt fått ett raseriutbrott över detta, sist de talades vid. Men han släppte den tanken. Det kanske var lagom att de åkte två till skådespelaren.