Del 12: att ha en älskare eller att inte ha en älskare

Cykelreparatören: du ser mig inte alls. Du ser mig aldrig! Du verkar inte ha några känslor för mig!
Filmaren: jag är förälskad i professorn! Jag kan inte vara förälskad i två personer! Det går inte!
Cykelreparatören: varför inte det!
Filmaren: nej, det vågar jag inte!
Cykelreparatören: för min skull bara, lite!
Filmaren Jaja! Lite!
Cykelreparatören Då skall jag laga din cykel gratis!
Filmaren: nej, det vill jag inte!
Cykelreparatören: nej! Nej! Du får väl betala då!

Filmaren promenerade sakta hem! Solen sken och filmaren tänkte på professorn som kanske satt hemma alldeles ensam.

Det var många människor ute i solen. De promenerade, cyklade, körde och åkte med bil, satt i bussar och spårvagnar. Alla var på väg någonstans och inte verkade det som någon brydde sig om att solen sken och att det var en blå himmel. Alla var bara upptagna!

Filmaren tänkte på cykelhandlaren under sin promenad: Visst är det en intressant person men inget för mig. Han är för proletär på något sätt. Han kunde vara ganska burdus på ett mycket ointelligent sätt. Det är kanske fördomsfullt av mig. Men det är så jag tänker. Professorn hade väl sina sidor också men han är så intelligent, snabbtänkt och spirituell. Undrar hur han är när det gäller sex. Cykelhandlaren kan vara mer intressant i en älskog. Går det att ha cykelhandlaren som älskare och sedan på något sätt vara tillsammans med professorn? Cykelhandlaren verkar kunna gå med på en sådan sak. Men kan han hålla tyst. Han verkar vara lite väl pratglad.

Jag ringer professorn ikväll!

Filmaren gick och fantiserade sensuella och sexuella tankar som inte är lämpligt för någon utomstående att bli införstådd med. Författarens fantasi skulle inte heller kunna skriva ned dem. Det vore en alltför stor skrivprestation. Det skulle bara leda till skrivkramp, mindervärdeskomplex och resultera i alltför stor emotionell upphetsad sinnesstämning. Inte ens läsaren bör bli informerad om sådana tankar och lockas till alltför stor sådan upphetsning.
Dessutom borde kvinnor i alla berättelser skildras som något mer sedesamma än de är och gärna med ett uns, några gram, med beståndsdelar som leder tankarna något åt det nunneaktiga hållet. Den här berättelsen borde egentligen inte vara något undantag. Egentligen hade berättelsen redan börja löpa iväg lite väl långt bort från den anständighetens gräns som en upplyst och bildad genomsnittsläsare gärna skulle ha instiftat som en regel. Det skulle kanske lagstiftas lite mer om detta. Bara genom att antyda att skildringen borde nyanseras något skulle staten(Reinfeldt m.fl.)säkert kunna skrämma och påminna filmaren, författaren och flamingon att det kan vara på sin plats att redigera(läs censurera) snart. och inte vänta för länge med detta!

Om nu den ensamme flamingon godkänner detta. Det är väl egentligen bara han av alla karaktärer som kan ha något att invända när det gäller att censurera hur filmaren skildrats.

Filmaren hade, hursomhelst en mycket lång och mycket angenäm promenad hem. Och hon kanske eller kanske inte ringde professorn på kvällen.

Solen hade gått i moln och staden fick nu en annan mörkare lyster. Den blev mer som en nedsutten hatt från att ha varit en klart gnistrande diamant. Naturen hade fortfarande ett finger med i spelet och påverkade hur människorna levde sina liv. Trots alla de försök som gjordes att tygla den okontrollerade framrusande naturen. Av t.ex. alla de discipliner som utvecklats av alla vetenskapliga, religiösa, tekniska och politiska krafter. Trots dessa samhällsdiscipliner påverkade fortfarande solen, även om det inte verkade så, hur människorna upplevde sin tillvaro.
Solen liksom smög sig på människorna och kröp in i sinnena, fyllde dem med kraft och lockade till skratt, längtan och lust att göra uppror mot vardagens rutiner.

Ut, lev och våga kunde solens strålar bränna till med!