Stocken!

Sommar, blåsigt och sol! Jag har aldrig förstått varför det är så attraktivt att bo i ett så litet samhälle som Stocken på Västkusten på sommaren. Igenting händer egentligen och allt är stendött. Jag erinrade mig att jag var  hur hänförd som helst vid bara anblicken av en liten by vid havet på västkusten. Då förtiden tyckte jag att den anblicken hänförde på grund av att den var exotisk.  Nu tyckte jag att synen bara påminnde mig om hur slutet, introvert och innestängt människans boningar kan te sig. Det är klart att det hade med upplevelser av gränser, fåfänga och exkludering som de senaste decennierna hade placerat i fokus.  Men vad har det med framtiden att göra? Och hade det något med nuet alls att göra? Vinden krusade havet och förvandlade med sina kast havets yta till olika former. Kanske präglades den tidens människor på samma sätt av alltets påverkan. Hon kastas än hit än dit   utan att egentligen förstå något alls. Är det konstigt att människan försökte att mura in sig i olika rum för att hoppas på att slippa undan. Själv tyckte jag att ljuset som reflekterades i havet vid sen eftermiddag hade något uppgivet och övergivet i sig. Det ingav mig en känsla av leda. Och bringade mig ur balans. Det är som om reflektionen gav näring åt att ljuset som reflekterades hade empati för människans litenhet,inskränkthet och löjlighet.  Det är som världsalltet gapskrattade och ett hånledde åt alla hennes krumpsprång och entusiastiska visioner som alla ändå styrs av gnidenhet och girighet.  Fiskmåsarna skrattade instämmande åt den beskrivningen tycktes det. Människans litenhet var slående.