Följetong del 77:Flax!

Professorns vilda eskapader i Paris ändades med en chock. Jeanette tyckte synd om honom. Hennes kritik av hans kropp hade drabbat honom och det tyckte han var värt en mässa. -Ingenting blir som planerat. -Och som man tänkt sig. Han skrattade samtidigt som han skelade så där som han gjorde ibland utan att visste om det egentligen. Han började observera hur invånarna i Paris motionerade på gator och torg. Hur de satt på cafeér. Fotnedsättning, armföring, kroppshållning. Han faschinerades ofta av ganska magra personer som inte var muskulösa. Muskler tyckte han var inte så, hur man nu skall utrycka det,engagerande, lite tröttsamma. Höftens rörelser, låren eller länderna som han tyckte var en vackrare benämning, brösten, armarna, nacke, käkben, huvud, ja han blev intresserad av allt. Kroppens förhållande till den raka linjen och fyrkanten som han visste var det egentliga idealet och hade varit så länge. Löpning kunde ske med en studsande rytm, foten stumt i marken och armarna flaxande, huvudet stelt fastsatt på halsen. Det såg ofta krampaktigt och plågsamt ut. Det fanns ett lidande i löpprocessen som förundrade honom. Detta måste undersökas. Han flyttade ut morgongymnastiken nu påklädd och tillade löpning med armflax.