Följetong del 81: Vävlagarens visonära tystnad

Professorn satt och tänkte.Förlorade drömmar som finns kvar. Hur skall jag förtälja? När jag lade och slumrade lossade minnesfragment hos mig med ålder på minst 46 år; av en man, farfar, som låg, i kanske trettiårsåldern, i sin slaf och vilade. En bild av en lång, ganska mager, ganska fysisk stark, tålig, psykisk stark, som andades med djupa långa andetag.  Det fanns en ro över honom som förvånade. Han visste något som han med förvissning fortsatte att framleva. Den aktoriteten strålade ut från honom där han låg och vilade. Det luktade hårig stark man från honom som visste hur man gjorde. Baktalad som han blev verkade han ändå ta även det med jämnmod. Han bara låg och var där i slafen som en naturkraft i förbindelse med alltet. Det stod ett sken från honom om en dröm som gick förlorad hos de flesta men strålade ut från honom i tystnad. Också som ett minnesfragment som han ljudlöst utsände från i sin tur en redan försvunnen tid för den som kunde motta ett sådan påminnelse om rörelsens drömmar. Det utsände sänder fortfarande, inget särskilt med det som han kunde ha sänt ut om det hade funnits anledning till. Vikingars styrka ven genom århundrade av arbete och bildning. Vävlagaren läste jämt och det laddade tystnaden med kraft som få hade på den tiden och idag. Det att läsa det är den viktigaste sysselsättningen en människa kan göra, även fabriksarbetaren; vävlagare Gunnar visste detta och gjorde det. Det gjorde att han visste något som utsände budskap om liv och lust.