Det stora kalkstenshuset på Öland!

En röd volvo cab eller något parkerade på utsidan, där vi satt och fikade i solen på eftermiddagen några dagar senare. Ett helt annat sällskap i ett helt annat sammanhang.  På en helt annan ort! Vi åt nybakat bröd köpt på Sunes med ost och gurka på. Fredrik visade sitt röda vrålåk. Han demonstrerade hur han kunde fälla ned och upp sitt cabtak. Och jag tappade bort några ord. - Du har inte köpt specialutrustningen som man måste ha till en sådan bil. Han lystrade! - Det är en höjbar stol som hissas upp så att man kan sitta på den högt upp över bilen och se sig vida omkring! Vårt fikasällskap gick iväg utan att ta farväl. För några dagar sedan på södra Öland gästade vi ett stenhus två ägare.  Det var ingenting som skulle fram till någonting! Deras Öländska lagerbyggnad med tjocka murar och pyttesmå fönster djupt liggande i de av kalksten byggda tjocka murarna omvandlades framför våra ögon till ett förvirringens möte i extas med formulerade tankar kring osäkra möten. Vi tumlade omkring i och utanför det så havsnära liggande jättehuset!  De morgondoppen som gjordes  i kylan som havet innehöll blandades upp med samtal kring liv och död.  Det var byggnadsplats som konstnärlig process i kontrast mot de annars så typiska byggarbetsplatsskräpigheter. Det var med kristallklar renhet som de två designindränkta ägarna satte kalkstenshusets förvandling i brand.  Alltihopa rörde sig brinnande rytmiskt till det visionära landskap som kunde formuleras genom lång mänsklig erfarehet och sökande som två människor; René och Lena genomlevt. I det teatrala extatiska på andra tankar som mötte osäkra mötet uppstod en fullständig snurrighet som huset bemästrade galant.  Husets grova furustockar som bar de vibrerande golven. Golvens plankor som  vid minsta steg som togs skapade rytm och rörelse.   Lät vibrationer ledas upp genom högra fotens fotvalv och upp genom ben, stam och huvud så att tankarna leddes ut från oinvigda uppvarvade motorer in mot kärnvirkes riter och sattes på plats inne i spiraler och andra geometriska figurer i riktning mot den fullfjädrade byggnaden som aldrig blir helt färdig. Kalkstensbyggnaden som tyglades med discipliner som  hela tiden lägger till och drar ifrån. De nymurade väggarnas trappas sakrala rektanglar lyfte upp oss genom våningar som hela tiden förvandlades till något annat som skulle bli.  Därför att kontakten med ute skulle etableras för att de tjocka murarnas logik skulle hellre befria oss än stänga in oss för lagring. Vi sa långt senare farväl till den ensamme missionären för att följa misionärskans bil bort från huset och från Öland.  Plötsligt stopp vid en grönskade äng där de två kvinnornas vithet förvandlade på ett mycket konventionellt sätt. Ja! Det var omvandlande alltihopa!