Följetong del 74:Paris känns för liten!

Professorn märkte att han ville ut på sta'n nu igen. Han saknade inte Brigitte utan var inställd på nya äventyr. Det hade slagit honom att han visste inte om han ville inleda något nytt förhållande men allt behövde man inte bestämma sig för i förväg. Han släntrade ned för hotellets trappor och gick rakt ut i Paris vimmel av gator och torg. Det var inte så lätt att hitta ibland men han hade skaffat sig en lokal mobil med uppkoppling så att han kunde se vart han gick. Efter att ha besökt de flesta turistikosa platser som man bör se insåg han att han aldrig kommer hinna se allt man bör se om man är turist i Paris. Han hade hunnit plugga in sig på en hel del av det som erbjuds för en turist i Paris för en tid sedan och hade fortfarande en hel del imfärskt minne. Men den berömda ledan började infinna sig. Han insåg att han egentligen var en ganska lat person som ibland lika gärna kan läsa om intressanta platser som att besöka dem. Det är inte alltid roligt att stå tillsammans med en stor hoper människor i kö för att få se en glimt av någon sevärdhet. Han var ju en energisk person men också ganska lat. Han började känna av storstadens begränsningar också. Det finns egentligen ingen plats som i sig är intressant. Det verkar vara en uppsjö av intryck som krävs för att man skall riktigt trivas där man är. Vantrivsel verkar vara lättare att finna. Märkligt! Var är det barnsliga naiva ögonblicket som bara infinner sig av sig själv. Han slog sig till ro på ett café nära Gare du Nord. Där satt han oändligt länge med sin bok som han lite förstrött gluttade i bara för syns skull. Dagarna gick utan att något egentligen hände. Han skrev vidare på sin avhandling, målade, promenerade och satt på caféer. Han började längta efter konstnärinnan. Det hade han inte gjort på länge. Han ringde henne bara för att höra hennes röst. Hon blev glad när han hörde av sig. Hon bara sa: kom!