Gnäll!

Det var smärtsamt att se! Underhållningen jag tittade på. Ingenting jag såg på fyllde mig med upplevelse. Vem var jag som skall bedöma andra? Det är inte lätt att svara på men mina känslor upplevde jag.  Jag var en människa utan väg som skulle bana mig fram utan föredömen.  Det var ett mödosamt sätt att leva på. Om jag hade haft ett annat sinne än det jag hade:kalashumör!  Nu var det så att min hjärna ofta tömdes på allt innehåll. Den tystnaden som inträdde var något som jag aldrig åtrådde. Därför var jag ofta utan skäl att tala när jag hade behövt det som bäst. Men jag kunde vid andra tillfällen ibland tala hur länge som helst. Det var det ingen som ville lyssna på. Vad skulle jag då göra? Jag började lära mig nya saker för att på så sätt vidga och bredda mitt kunnande. Och i bästa fall ersätta de föredömen som imte fanns med ny kunskap. Jag haralltid haft svårt att lära mig nya saker. Det betydde att jag utsatte mig för svårigheter när jag började lära mig nya saker. Misslyckandena radade upp sig: franska, snickerier, odling, spara pengar, karriär, sy, dansa, lära mig utantill, sjunga, spela och många, många mer saker. Mest av allt grämde det mig att jag aldrig lyckades med konststycket att skaffa sex barn till världen. Nu kunde jag bara drömma om allt jag skulle gjort om jag bara lärt mig mer! Ja, så är det ibland. Men jag har en envishet som är att likna vid hackspettens hackande, ormens slingrande, lejonets rytande, havets brusande.  När jag gjorde min morgongymnastik tänkte jag på de mest olika personer. Då slöt jag ögonen och smög omkring med slutna ögon i lägenheten och kände mig fram. Då försvann alla dubier. Allt kommer att ordna sig var de känslor som välde fram. Det var mina erfarenheter som jag gjorde som var viktigast oavsett hur ovetydliga de kunde synas te sig. Det gäller att ta sig bort från det sövande passiva sömniga!