På utsidan av Landshövdingehusets fasad i frid!

Där på gräsmattan på trädgårdsmöblerna satt jag och min kära. -När jag sitter och det är juli, sol och sommar och tittar på asfaltsgatan som det inte är direkt några bilar som kör på som ligger alldeles nära.  Det är bara två meter från gräsmattan där vi sitter. Några enstaka människor passerar förbi. Husfasadernas ljusa pastellfärg lyfter sinnet uppåt mot det underbara ljuset som sommarmånadens första vecka, i juli skänker så rikligt av.  Då förundras jag av att jag kunde vara så nöjd med så lite som detta just nu. Det är något med blekt asfalt i sol som får friden att breda ut sig. Jag förstår det inte!  Möjligen kan det ha med min barndom för då hände det att jag gick på asfaltsgata i solen och ofta länge.  Värmen kunde liksom slå upp från asfalten på den tiden och värma en sjuårings förvirrade tillvaro så att avslappningen infann sig. Med några djupa suckar drar jag mig till minnes hur det kändes! Ljuvligt! Detta difusa minne kom som en dimma och la sig tillrätta hos mig nu som vuxen.  Minnet skänkte välbehag och förstärkte min rofyllda stund i tystnaden ytterligare. Jag tänkte på artikeln jag läste tidigare om att tänka utan räcke. Att våga tänka själv utan att vara beroende av religion eller auktoriteter.  Min känsla för det rogivande just nu är en sådan självständig tanke. Jag vill våga uppleva den friden oavsett vad andra anser vara värdefullt och värt att uppskatta! Det är att tänka självständigt i enlighet med artikelns devis " Att tänka utan räcke". Jag vågar njuta fast jag inte bor i villa. Inte äger någon bil eller satt i en trädgård som jag var ägare till.